Nu är den här igen, den förbaskade shortsdebatten. Under veckan som gått har jag pratat med både kvällstidningar och Sveriges Radio om shorts på jobbet, Foppatofflor och nätta linnen med spagettisnören. Ett relativt fånigt ämne just nu, men tydligen högaktuellt och nödvändigt. Så fort temperaturen stiger och solen skiner, får vi svenskar panik, vad ska vi ha på oss på kontoret,  det är ju för varmt. De flesta kontor har idag någon form av luftkonditionering, där är problemet lika med noll. Det finns säkert en mängd arbetsplatser, där solen vräker på om dagarna, om den nu visar sig. Då får man be arbetsgivaren om fläkt och gardiner, funkar inte det kanske man får lägga om arbetstiderna för de mest känsliga. Jag har tagit till mig ett gammalt råd som en kollega och vän till mig sagt, Michael Glas, kostymchef på Kungliga Operan – Arbetet är en fristad, det privata ska lämnas hemma. Den meningen är guld. Därför tycker jag att kostymeringen på arbetsplatsen, ska skapa ett lugn och kanske inte vara för privat. Då menar jag inte att den ska vara avsaknad av personlighet och att alla ska se likadana ut, såtillvida man inte är tilldelad en fiffig arbetsuniform.
Shorts, linne och foträtasandaler visar dessvärre ingen personlighet alls, synen blir mer ett gäng semesterfolk från Svedala på landet, vilket inte är något som helst fel, så länge looken stannar i den privata sfären. Ju mer du blottar din kropp ju mer privat blir du, såtillvida du inte har ett jobb där det krävs att du blottar din lekamen, typ gogodansare, idrottare, park, bygg, vägarbetare på sommaren – regelrätta kroppsarbeten, simlärare, dansare, artist, fotomodell, strippa, glädjeflicak eller pojke, o.s.v. I många av dessa yrken är just kroppen den största resursen, vilket också ställer krav på hur kroppen sköts. Jag orkar inte se ovårdad fötter i utslitna sandaler eller tongs, muttkorta kjolar och för korta shorts i tid och otid på diverse arbetsplatser. Kommentarena är alltid, men vem är det som bestämmer hur det ska se ut, jag tycker inte så. Den frasen kommer oftast från yngre kamrater eller en och annan sur gubbe. Jag brukar alltid tänka, som jag vill att andra ser ut, försöker jag närma mig själv. De unga tycker det är ok att vara avklädd på jobbet. Tänk om den feta tanten eller farbrorn i en 60-årsåldern på våning 2 skulle komma i muttkorta shorts och litet linne, som knappt dolde rondören. Svaret blir givetvis, men det är inte samma sak…Då undrar jag givetvis, vaddå samma sak, det är det väl visst, rätten att kunna klä av sig på jobbet bör ju tillhöra alla. Ni hör ju diskussionen är ju galen. Nä, tänk själv, ta hänsyn till dina medmänniskor oavsett ålder, kön, klass och etnicitet. Dessutom är ljusa tunna täckande plagg mer svala än tighta toppar i trikå.  I de flesta länder med extremt höga temperaturer är folk ganska påklädda oavsett religion. Devisen måste ju vara att det är svalare med en tunn bomulssvoile än en tight trikåtopp. Och ett par välmanikyrerade fötter slipper självsprickor, förhårdnader, nageltrång och annan skit som drappar de flesta som struntar i att sköta ett av kroppens mest finurliga redskap. Återigen tänk själv, hur vill du att folk på din arbetsplats ska se ut.
Att se ut som jag gör här på bilden är ett big NO, NO i arbetslivet, men jag befinner mig just nu i en ytterst privat sfär, där bara maken och katterna ser mig.

Email

Facebook

Linkedin

Twitter

Google