Prada – en mardröm

måndag, 15 juni, 2015 av Karina Ericsson Wärn

Nyper mig själv i armen. Filmkuliss? Mardröm? Eller ett välstädat Disneyland som leker konstbiennal? Nej, det är på riktigt. Vi har begett oss till nyöppnade Fondazione Prada som på hemsidan uppger att närmaste metrostation heter Lodi Tibb. Och det stämmer såtillvida att ingen annan metrostation så att säga ligger närmare. Efter en dryg ostimulerande promenad (tack för mulet väder!) når vi Fondazione Prada som alltså inte valt en insmickrande central adress, eller bryr sig om hur besökarna skall ta sig dit. Utanför står fem bilar med väntande gäspande privatchaufförer bakom ratten. 

Fondazione Prada liknar inget jag hitills besökt i konstsammanhang. Ena stunden tror jag att en kvackande Farbror Joakim skall kliva ut ur huset som ser ut som en guldtacka. Nästa tror jag mig vara inspärrad. Men nej, jag är bara på toa. Visserligen i en gallerbur. Efteråt tvättar jag händerna i en pissränna av stål, omgjord till maxilångt handfat. Och fängelsevakterna, redo för en scen av typen ”Flykten från varumärkeshelvetet” är ju vid en närmare titt bara trevliga utställningsguider, klädda i likadana grå (militär)skjortor och mörka uniformsbyxor i kraftigt syntetmaterial. Alla har ett koppelliknande skärp i midjan.

Arkitekten bakom Fondazione Prada är (som alltid när det kommer till Pradabyggen) Rem Koolhaas och hans byrå OMA. Rem Koolhaas har kallats för modernist, strukturalist, postmodernist och dekonstruktivist. Passande etiketter. Men en borde läggas till: fascist. Man måste nämligen gå till EUR (googla om du saknar detaljkunskap) utanför Rom för att hitta Fondazione Pradas like som till sitt anslag och stil andas ren fascism. 

Rem Koolhaas har visserligen kopplat ihop gamla byggnader med nya. Men slutresultatet andas mer (förintelse)läger än givande stilkollission. Allt är så perfekt, att det är skrämmande obehagligt. 

Nu skall jag sova på saken. Det vill säga låta tankarna kring varför man skapar ett sådant här fascistiskt monster arbeta för sig självt. För övrigt är pissränna som handfat såååå 1990-tal. Omodernt alltså. Byebye Rem.





Kommentera