Ibland händer det att jag blir ombedd att agera lektör, det vill säga läsa en bok och uttala mig om huruvida den bör ges ut eller ej. Eller översättas till svenska. Och så här tyckte jag till för ett antal år sedan om boken ”Vintage fashion – collecting and wearing designer classics”. (Carlton Books Limited, 2006.). Med vår vurm för vintage kan den absolut vara värd att ha hemma i bokhyllan, om man är specialintresserad.
I ”Vintage fashion” kan jag på bilder detaljstudera Mary Monaci Galengas stencilerade crimson sammet från 1920-talet och lära mig att Galenga inte bara var känd för att återintroducera renässansens färger och mönster i sin design, utan att Galenga också var en anhängare av den italienska futurismen. Jag får även veta att de vackra paljettdekorerade klänningarna från det glada 20-talet, oftast hade paljetter gjorda av vax, och därför kan bevarade klänningar uppvisa spår av en danskavaljers varma hand – där har vaxet smält.
”Vintage fashion”, som berättar om kläder från 1900-1980, är en bok som inte lämnar några detaljer därhän. Blixtlås, tidstypiska mönster, knappar, sömmar, detaljer, silhuetter, etiketter – allt finns med. Syftet med alla detaljer, från vad som kännetecknar en rak klänning från 1925 till hur man känner igen ett äkta ”let it rock” plagg från 1971 i design av Vivienne Westwood – är att lära läsaren plocka russinen ur kakan om hon eller han vill bygga upp en egen samling ”vintage” plagg. Eller i alla fall undvika att bli lurad vid e-bay shopping eller av ren okunskap råka slänga en hel förmögenhet i grovsoprummet. Den bredaxlade 80-tals kavajen med mega axelvaddar köpt under den där London weekenden, kanske faktiskt idag är rena rama pensionsförsäkringen!
Men ”Vintage fashion” berättar nu inte bara om hur kläderna sett ut utan också om varför. Tekniska innovationer, politiska ideologier, kvinnorörelsen – allt finns invävt i vår garderob. Och om våra kläders utveckling berättar ”Vintage fashion” på ett både fängslande, lättbegripligt och roligt sätt. Att bildmaterialet dessutom är generöst och unikt samt layouten överskådlig och rätt tidlöst snygg – gör ”Vintage Fashion” till en oumbärlig bok för undertecknad. Nu hör i ju för sig undertecknad inte till de av mode normalintresserades skara. Jag har som jobb att sprätta isär (bildligen) samt tolka modet och sätta in det i ett historiskt perspektiv, så för mig, och andra ”specialister” – är ”Vintage Fashion” ett viktigt komplement i referensbokhyllan.
Tyvärr stör mig dock bokens själva utgångspunkt. Den vänder sig till den som är ute efter ”vintage” som en investering. I Sverige, som inte har så mycket självständig design i sitt historiska bagage att skryta med, så är ”vintage”, det vill säga den exklusiva andra-hands marknaden, försvinnande liten. De märken som listas i boken är svåra att fynda även i de viktigaste ”vintage” märkenas egna hemländer: Frankrike och England. Hur det förhåller sig vittnar också bokens sista sidor om, en shopping guide som för en svensk marknad/läsare har ett drag av ”Packat och klart” över sig eftersom den endast listar adresser i London, New York, Canada och Australien. Men, varför finns inte en endaste Parisadress med i guiden? I Paris finns det både auktionshus, butiker och samlare med egna showroom specialiserade på både den inhemska ”haute-couturen” och även förstås på mode med samlarvärde från andra sidan kanalen och USA, nationen där fritids modet föddes och halternecken uppfanns – och som så noga beskrivs i ”Vintage Fashion” För att inte tala avsaknaden av adresser till de franska samlingarna (YSL, Cardin m.fl) och museerna, som är öppna för publik.
Om man skulle fantisera om att helt riva ut de sista shoppa-så-här sidorna, hur rättfärdigar man då bokens pedagogiska upplägg som går ut på att lära läsaren identifiera stilar/designers/epoker? Något blir skevt. Men, med dagens möjlighet till akademiska poäng i mode på Stockholms Universitetet, och en begynnande förståelse för vad mode bär på – så tror jag absolut att ”Vintage fashion” har en plats att fylla. Det saknas verkligen seriös litteratur på svenska i ämnet mode, och ”Vintage Fashion” är en guldgruva för oss som vill slå upp, dubbelkolla fakta och syna detaljer med förstoringsglas. Synd bara att ”Vintage Fashion” inte bara har underrubriken ”collecting and wearing designer classics”, utan också har det som ett ledmotiv – för samlar och bär antika skapelser från 30-talets Jeanne Lanvin, 50-talets Dior och 70-talets Ossie Clark – det är vi ju så få som gör.
Kommentera