Nyligen läste jag klart Kristina Sandbergs bok ”Att föda ett barn”. Sedan dess har jag frågat mig själv varför hon inte är lika känd och stor som Karl Ove Knausgård. Jag tänker inte ge mig in på någon amatörmässig litteraturkritik, men båda rör sig i sina texter i en vardag, i den så kallade lilla världen. Det är ungar, smulor, tvätt, alkohol, väder och nerver. De har också en slags ordens malström gemensamt. Bådas sätt att berätta är lätt beroendeframkallande, och språket är en njutning.
Om världen vore jämlik borde Kristina Sandberg vara lika känd som Karl Ove Knausgård. Men jag har en känsla av att hon inte är det. Inte ens kanske igenkänd, av sina egna läsare. När jag såg Karl Ove Knausgård för ett år sedan, eller var det kanske två, sitta och röka på ett café här i 6e, petade jag med armbågen i makens sida och viskade: titta, där sitter Knausgård. Kristina Sandberg skulle jag inte känna igen om hon så satt mitt emot mig på ett café. Är det helt enkelt så att en man som skriver (självbiografiskt eller ej spelar ingen roll) om vardagen med tvätt, barn och ketchup direkt förses med någonslags hjältegloria, medan kvinnan bara hamnar i ett fack av typen socialrealistiska-kvinnoöden. Medan Knausgård (med all rätt) jämförts med Marcel Proust, så omskrivs Sandbergs litteratur som sprungen (och hemmahörande) i det svenska Folkhemmet. Mannen får vara med i den stora världen. Kvinnan nöja sig med hemmavärlden.
Men vad vet jag. Kristina Sandberg kanske inte velat vara i teve lika mycket som Karl Ove Knausgård. Hon kanske konsekvent tackar nej till spektakel. Vilket i sig är intressant. Få män missar chansen att marknadsföra sig själva. Kvinnor har dock en tendens att säga ”nämen inte skall väl jag..vad har jag att komma med”. Kanske beror obalansen mellan hur Sandberg respektive Knausgård synts i media på förlagen? Marknadsföringsavdelningarna kanske puttrar av gubbtänk, vilket leder till en favorisering av andra gubbbar. Kanske tänker man: vilka läsare kan vara intresserade av en kvinnlig romanfigur som är så upptagen av att blänka av diskbänken (som Maj i Kristina Sandbergs böcker)? Och kanske tänker man: wow vilken hjälte (om Knausgårds alter ego) som både hanterar ett författarskap, barn, spis, tvätt och en deprimerad hustru.
Men jag kanske har fel. Kristina Sandberg kanske är precis på millimetern lika uppmärksammad som Karl Ove Knausgård. Fast jag har inte uppmärksammat det. Vilket i sin tur, också är ett problem, som har med jämställdhet att göra. Min egen blick.
Kommentera