Vi önskar er ett gott och trevligt 2015 med att leverera en dröm signerad vår kamrat Jan Hietala. En liten nyårspresent till er läsare från Oss Granntanter Emellan. Och vad är det då docent Hietala drömmer om, jo …badbyxor, shorts och nakna män. Varsågoda, trevlig läsning!
När jag framkallar i hemlighet tagna minnesbilder från badstränder runt om i världen framträder på ett ovanligt sätt besläktade stunder. En plats som jag regelbundet återkommer till i minnet såväl som i det reella livet är Men’s Pond i parken Hampstead Heath, i norra London. Vattnet i dammen är oavsett tid på året svalkande och friskt, sprunget ur flera källor, ett faktum som man kan iaktta med egna ögon precis nedanför Earlen av Mansfields krämfärgade före detta residens Kenwood House nära Highgate en bit längre upp på åsen. Kanske ingen annanstans i världen kan man tidigare skönja det badbyxmode som är i sin tillblivelse, men även det som en gång varit, båda företeelserna lika relevanta som existensberättigade just här. Även i frågan om ett så tunt och i övrigt föga användbart plagg som en badbyxa är London ett flerkulturellt föregångsland. Klassikern skäms inte utan ärver gärna även dessa persedlar.
En badbyxa jag lade extra märke till senast, var bourgogneröd från YSL av speedomodell, men en smula rakare skuren över höfterna, än Speedos. Den stickade etiketten var diskret applicerad på ena sidan. Det var vintage från 70-talet. Badbyxan avvek radikalt från andra större byxor, vissa med längre ibland lite väl långa fladdriga ben, av den modell som numera kallas Boardshorts men som en gång gick under begreppet Bermudas. Här fanns även några män klädda i den amerikanske marinens specialstyrka SEAL:s badbyxor, som lika ofta används som short. Det är en tätt åtsmitande byxa i kakifärgad bommulskanvas med oansenliga ben och jylf med dragkedja. Det är en modell som tyckts vara populär hos de lite stadigare män som går under begreppet björnar.
Den som önskar begrunda hur dessa SEAL kombinerade shorts och badbyxor ser ut, kan ägna några grå vintertimmar till att se filmen G.I. Jane av Ridley Scott från 1997 med Demi Moore och Viggo Mortenssen i huvudrollerna. Rollistan innhåller även sevärda namn som Anne Bancroft och James Caviezel, Bancroft mera påklädd, Caviezel ganska ofta i just enbart kakishorts.
Det kanske det mest signifikativa för Men’s Pond, vid sidan av flirt och solbad, är nog den judiska grupp män i alla tänkbara åldrar, storlekar och kulörer, ofta med rakade huvuden, korksruvslockar och helskägg, som bakom ett från allmänheten avskiljande grönt plank utsträckta på ett betonggolv, solar såsom en gång Gud skapade dem.
Den bourgognefärgade badbyxan för mig i tankarna till klippbadet Lido del Faro på Capris sydvästra udde, tämligen familjeorienterat med mestadels lokalbefolkning. En bit ovanför oss andra låg en kopparbrun ung man iklädd en mindre badbyxa, men till skillnad från YSL-exemplet av ett samtida italienskt snitt. Det innebär att badbyxan är något högre skuren och ofta avsiktligt mer eller mindre exponerar den nedre delarna av båda skinkorna. När den sena eftermiddagen började gå mot kväll rullade han ihop handduken, drog på sig ett par slitna jeans direkt över badbyxorna, klev i ett par sneakers, hoppade upp på en vespa och gled iväg.
Det var off season. De för överklassen signifikativa korta shortsen, i solblekta från början grälla kulörer som är så typiska för Medelhavet, såg jag bara ett par av, då burna av en amerikansk östkustbo, på bildningsresa med sin fiancée. Det var ett par jag träffade på den legendariska restaurangen Da Gelsominas terrass, vars egna en smula grumliga och jästsmakande vin vi all tre med emfas ratade till förmån för en bättre Pinot Grigio från grannön Ischia. Även hon bar ett par slitna shorts med korta ben, dessa helt klart inspirerade av amerikanska marinens.
Paret fick mig att tänka på huvudkaraktärerna i Ernest Hemingways sista roman The Garden of Eden påbörjad 1946 men utgiven postumt först 1986. Unga oförstörda, reser ett par genom Sydeuropa. För var dag som går växer de samman till oigenkännlighet vad beträffande frisyr, klädestil och beteende. Till slut delar de även älskare såväl som älskarinnor.
En kollega som uttryckt stilkrav vad gäller badklädsel, och även uppskattar klassisk stil är konstnären Matthias van Arkel. I somras kunde vi se hur han tillsammans med sin fru Astrid, båda iförda en unisexbadbyxa som gick ända upp över bröstet, det vill säga av samma typ som brottare bär, gränslade en tandemcykel. Badbyxan var blå och vitrandigt och de var på väg till stranden i Mölle.
En historiskt bevandrad läsare skulle tänka att valet av baddräkten var en smula kontradiktionärt, eftersom synden i Mölle vid sidan av att kvinnor och män badade ensamble, också inbegrep att män uppträdde både i vattnet och på stranden iförda enbart badbyxor: det vill säga toppless. Det var en sensation. Själv tycker jag att gångna epoker har ett existensberättigande parallellt med allt nytt som flyter upp.
Avslutningsvis återger jag en litterär upplevelse som återknyter till nakenbadet vid Men’s Pond. Den är hämtad ur en av förra sommarens stora återupplevelser: Krig och Fred (Voyna i Mir) av Lev Tolstoy publicerad mellan 1865 och 1869 i tidskriften Russkij Vestnik. Vid sidan av romanens historiska huvudaxel Napoleonkrigen, återfinns flera befriande mänskliga iakttagelser, helt fjärran dagens hårda nationalistiskt präglade uppstramning av den stora ryska kulturens renhet. Ofta är de beskrivna situationerna och personerna förknippade med specifika ibland till och med identitetsbärande klädesplagg, plagg som på en och samma gång både skyler och exponerar, såsom till exempel ett tunt flor en kvinnas barm, eller ett par mycket snäva hjortskinsbyxor på en man. Ibland finns inga kläder alls.
Det är märkligt hur öppet Tolstoy behandlar gränsöverskridande sexuella identiteter och begär. En av huvudkaraktärerna Furst Andrej Nikolajevich Bolkonskij, har under ett fälttåg stannat upp för rast med sitt regemente. Det är sommar, tryckande hett och mannarna har klätt av sig för att bada i en damm. Vid sidan av, en bit bort, de unga männen ovetande, iakttar Furst Andrej deras lek, kroppar och nakenhet, med en blandning av åtrå och avståndstagande. Strax blir han upptäckt och mannarna stannar till. Någon uppmanar honom att komma med ner i vattnet, männen bereder plats åt honom i vattnet, han klär av sig och förenar sig med dem såsom på en teaterscen.
På ett psykologiserande sätt väver Tolstoy ord omkring vad som upplevs som både attraherande och frånstötande med att betrakta badets fysiska påtaglighet. Hos Tolstoy gäller det nakenbadet, men frågan är om det inte i grunden gäller oavsett klädd eller inte. Det är en dubbelhet som är intimt förknippad med det plagg som vi till synes obekymrade bär på en strand och som vid ett operabesök skulle uppfattas som vulgärt. Nakenheten är hos Tolstoy bunden till medvetenheten i Andrejs blick, inte till männens fysiska nakenhet i vattnet. Det finns någonting oerhört modernt i Tolstoys beskrivning av nakenheten och badandet.
Episoden får mig även att begrunda över inte enbart Tolstoys tvetydiga sexuella preferens, vilken tycks uppenbar, utan även till vilken grad hans fru Sophia påverkat innehållet i romancykeln, under de nätter när han sov emedan hon skrev rent föregående dags arbete.
Jan Hietala är konstnär och doktor i arkitektur.
I juni 2015 öppnar hans separatutställningen Män vid vatten på Thielska Galleriet, Stockholm.
Illustrationer:
”In The Shower” Courtesy of Jan Hietala.
”Kenwood House” by James and Robert Adam Public Domain.
”Viggo Mortensen i GI Jane” Courtesy of Buena Vista Pictures
”Astrid och Matthias van Arkel” Courtesy of Matthias van Arkel
Kommentera