Fru Bloomer och byxan

onsdag, 3 december, 2014 av Karina Ericsson Wärn
Varför har ni aldrig kjol? Frågade ställdes till filmstjärnan Katharine Hepburn (1907 – 2003) av en manlig journalist någon gång i början av 1940-talet. Försök själv, så får ni se, svarade hon.

article-1074149-02F1DAD000000578-825_306x692

Säkert bar Hepburn byxor jämt och ständigt därför att det framförallt var bekvämt. Klädd i raka enkla slacks eller rymliga gubbmodeller kunde hon röra sig på ett helt annat sätt än i kjol. Slänga benen tvärs över varandra utan att bekymra sig om att någon skulle få se en glimt av underkläderna och cykla utan krångel. För att inte tala om att kunna ta ut stegen ordentligt vid en rask promenad, något som är omöjligt i en snäv pennkjol.

Men Hepburn lånade inte ur herrgarderoben enbart av bekvämlighetsskäl. Att klä sig i byxor, i en tid när översta pinnen på en kvinnas karriärstege var krönt av skitiga tygblöjor och smutsiga kalsonger, var en ren provokation. Byxorna var hans, precis som ansvaret för ekonomin. För Katharine Hepburn var klädvalet i allra högsta grad en feministisk handling. Den mansdominerade filmindustrin hade hon inte särskilt höga tankar om. Hon filmade i 62 år och fick fyra Oscars, men brydde sig aldrig om att personligen hämta någon av dem.

Katharine Hepburn är förstås långt ifrån ensam om att ha manifesterat sina åsikter med hjälp av det andra könets garderob. Greta Garbo hette en annan föregångare, och Marlene Dietrich (1901 – 1992), som ”avskydde mode men dyrkade stil” lät herrkläderna ta upp en stor del av den egna garderoben. Smokingar, herrhattar, kostymer, handsydda herrskor i storlek 36, trenchcoats, och frackar trängdes sida vid sida med ultrakvinnliga skapelser i tyll, chiffong och siden från 1930-talets Cristobal Balenciaga, Elsa Schiparelli och Coco Chanel.

6MarleneDietrich1935

Medan Katharine Hepburn ”bara” var en elegant nästintill osminkad feminist i praktiska skor, lekte Dietrich med våra föreställningar om det manliga respektive kvinnliga. Genom att kombinera herrkläderna med beslöjad lösögonfrans blick, knallröd mun och vadderad byst, blev hon en erotiskt lockande dualitet på filmduken. Och i verkliga livet hymlade hon inte alls med sin bisexualitet.

1933 anlände Marlene Dietrich till Paris med tåg i egen hög person. På stationen väntade sensationslysten press. Det gick nämligen ett rykte om att polisen meddelat stjärnan att om hon satte foten på perrongen, iklädd långbyxor, skulle hon få vända om. Så tabubelagt och provocerande var det med en kvinna i byxor. Och vad hände?

….ja, vill du läsa fortsättningen på denna berättelse kan du köpa min bok BANBRYTANDE MODE i vilken hela essän, samt ett gäng andra förstås, ingår. Du shoppar genom att klicka här. 

 

Kommentera

Lästips

Hôtel Relais Saint-Germain

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 27 augusti, 2014

Beckmans modefrågor

av Karina Ericsson Wärn söndag, 2 februari, 2014

Negresco

av Karina Ericsson Wärn söndag, 9 februari, 2014

YSL & Marrakech

av Karina Ericsson Wärn söndag, 15 april, 2018

Läsarfråga om stickat

av Karina Ericsson Wärn onsdag, 7 januari, 2015

Läsarbrev om ny stil

av Karina Ericsson Wärn söndag, 18 oktober, 2015

Nu blir det reklam!

av Karina Ericsson Wärn måndag, 17 december, 2012

Väskor på vift

av Karina Ericsson Wärn söndag, 25 augusti, 2013

Hubert de Givenchy

av Karina Ericsson Wärn söndag, 16 februari, 2014

Barda om hår: 1

av Karina Ericsson Wärn söndag, 6 april, 2014
Bläddra i arkivet