Tidigare i höstas så besökte en av våra läsare, Hélène Absi, ett modesamtal på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm som granntanten Karina var ansvarig för. Det hela slutade med att vi fick Absis uppsats skriven inom universitetsämnet Modevetenskap, om Kashmirsjalen. Vi tyckte uppsatsen var så spännande att vi bett om lov att få publicera den här på Oss Granntenter Emellan. Mode är så mycket mer än kläder, inte minst spännande kulturhistora. Vi tackar för att vi får dela med oss av denna text.

Kashmirsjalen 1750-1880. Textil och tecken.

Av Hélène Absi

 

 

 

 

 

 

 

 

En sjal (från persiska shal, ursprungligen olika yllematerial) är ett klädesplagg som inte är tillslutet och således inte format efter kroppen. Den s k kashmirsjalen från området med samma namn i norra Indien (av fin getull som var överlägset mjuk och tunn) kunde vara vävd i ett stycke men också sammansatt av mindre, mönstervävda delar. Om själva sjalen var enfärgad vävdes oftast de mönstrade kanterna separat och fastsyddes. Sjalar utmärker sig bland många andra plagg och accessoarer på det sättet att deras effekt uppnås inte bara genom deras inneboende egenskaper utan i minst lika hög grad hur de används och draperas på kroppen. De kan i hög grad påverka personligheten och förändra hela silhuetten. Kanske var det därför romantikerna under 1800-talet uppskattade den så mycket för att den tycktes magiskt transformera bäraren.[1] Det magiska är enligt vedertagen definition krafter hos tingen och inte deras kroppsliga egenskaper men det är väl just möjligheten till otaliga fysiska former som verkar magiskt..

Vurmen för långa, breda sjalar av kashmirtyp ökade från slutet av 1700-talet; i den förenades antiksvärmeri med orientalism och romantik. Romantiken innebar olika idéer och strömningar varav en var ett idealiserande av det antika Grekland med sina draperade marmorstatyer och Platons idealism. Kolonialismen och uppfattningen att sanskrit var ett ursprungligt språk ökade intresset för det orientaliska.

Syftet med rapporten är att beskriva och analysera sjalen som kvinnligt plagg under senare delen av 1700-talet samt 1800-talet i Västeuropa.

 

• Vilket material var sjalarna tillverkade av och vilken teknik användes?
• Vilken form och vilket mönster hade tyget?
• Vem använde dem och i vilken kontext?

Källmaterialen är bilder och text i den refererade litteraturen som i huvudsak är engelskspråkig. Det finns ingen svensk litteratur om kashmirsjalar förutom enstaka artiklar i bl a årsböcker från Kulturen och Nordiska muséet som i huvudsak behandlar allmogens olika kläden som även förekommer i litteratur om folkdräkter.

Metoden är föremålsbaserad; jag utgår från beskrivning och analys av sjalen som kategori i dess olika former med tyngdpunkt på den s k kashmirsjalen som blev en modeaccessoar från slutet av 1700-talet till 1880-talet, främst i England och Frankrike.

Allmän utveckling. Runt 1760 utvecklades den nyklassiska stilen i konst, arkitektur och kläder och skapade en ny kvinna, lång och smal, ibland atletisk och helt annorlunda än den nätta rokokodamen hon ersatte och detta åstadkoms till stor del med hjälp av scarves och sjalar.[2] Fram till ca 1800 var scarves av bomull eller siden draperade runt dekolletaget, en s k fichu. Efter franska revolutionen förändrades formen helt beroende på dräktens nya silhuett med hög midja, låg urringning och kjolen rynkad mot livet. I stället för att dölja dekolletaget täckte sjalen nu bara axlarna och knöts under bysten som för att framhäva den. Fichun var oftast i en färg som kontrasterade skarpt mot den enfärgade, ljusa muslinklänningen. Vurmen för det antika med långa sjalar, ofta med grekiskt ringmönster, föregick vurmen för det orientaliska som följde därpå. Det första omnämnandet av kashmirsjalar med illustration i ett franskt modemagasin skedde 1790 och beskrevs som ett engelskt mode.[3]

 

 

Teknik och tillverkning: Kashmir i nordvästra delen av Indien är området där den fina ullen från en tibetansk get förädlas till tyg. Blott 1/3 av ullen återstår efter rengöring och avlägsnande av grövre hår. Den utmärkande tekniska egenskapen hos den klassiska kashmirsjalen är vävsättet, kypert (inslagstråd över två och under två varptrådar), vävt på samma sätt som gobelänger. Detta innebär att inslagstråden förs in mellan varptrådarna, inte med skyttel utan med små bobiner med garn av de olika färger som behövs. Där inslagstrådar av olika färg möts snos de runt varandra i successiva rader så att en stadig och hållbar fog skapas. Avigsidan på sjalar med tätt mönster med frekventa färgbyten har många trådar som ”flyter” längs varje inslagsrad därför syddes ofta två likadana sjalar samman med avigsidorna mot varandra. Trådtätheten är oftast 30×30 per cm. Kypert draperar mjukare än tuskaft och har en diagonal, ribbmönstrad yta. Varje inslag omsluter två varptrådar och gör det måhända lättare att räkna trådar då man arbetar i liten skala och ett misstag kan påverka hela mönstret. Garnet färgades med växtfärg; enfärgat tyg färgades som väv om inte den naturliga färgen bevarades[4]. Mönsterritningen korrelerades med varpen och placerades under denna. Vävprocessen var mycket långsam – en sjal tog flera månader för två män att färdigställa. En klassisk kashmirsjal har bårder längs med sidorna. Att väva dem integrerat med själva sjalen medför dock svåra tekniska problem varför de oftast vävdes separat och sedan sammansyddes nästan osynligt med sjalen. Bårderna var oftast av siden som man ansåg gav stadga till kanten men siden är mindre hållbart över tid än kashmirull. Ett annat problem är att byta riktning på mönstret. Då båda ändarna på sjalen är ämnade att hänga ned måste de breda bårderna på kortsidorna vävas i olika riktning. Med alltmer komplexa mönster var det svårt att få identiska resultat med denna metod varför man vävde två lika delar som syddes ihop på mitten, förmodligen på två vävstolar samtidigt. På 1830-talet var mönstret så komplicerat och täckte alltmer av sjalens yta att man vävde den samtidigt på 12 vävstolar för standardkvalitet och 32 vävstolar för de finaste sjalarna. Detta var nödvändigt då arbetet annars skulle ta upp till tre år med risk för insektsangrepp, färgblekning och inte minst nackdelen av att binda kapital under lång tid. Så småningom blev vävning av ”mosaikbitar” normen- inte bara 15-20 bitar som under 1830-talet utan flera hundra. Det tillgick så att man vävde identiska block med många repetitioner av ett mönster att klippas ut och infogas med andra bitar. Dock blev inte dessa sjalar helt perfekta då det stora antalet sömmar i olika varpriktning och variation i vävens täthet beroende på flera olika vävare medförde att tyget inte låg slätt och inte hade det jämna fall som ett helt tygstycke har.

Under början av 1700-talet hade man ibland broderat delar av en sjal, konturer och diagonala motiv som är svåra att väva då mönstren blev mer utarbetade. Efter hand ökade efterfrågan på helt broderade sjalar då tidsåtgången var en fjärdedel jämfört med vävda och således mycket billigare.

I slutet av 1800-talet blev det vanligt att omarbeta sjalar beroende på kundens önskemål. Delar byttes ut och ersattes med nya; detta kunde också göras med slitna och skadade sjalar då återvinning var en del av indisk folkkultur. Man ville ta tillvara de delar som kunde räddas av en dyrbar textil. Det kan vara svårt att se om det är en omarbetad sjal eftersom ju även originalen vävdes av separata delar; de omarbetade har ofta mindre fina sömmar och sämre färgmatchning[5].

Design. Det dominerande motivet på de mönstrade sjalarna var den s.k. buta, flera små blommor i en konform, känd som paisley i den engelskspråkiga världen. En liten solitär blomma kallas buti. På långsidornas smala bårder förekommer olika meanderslingor med blommor; även geometriska mönster förekommer men mer sällan. Under tid verkar det vara en progression från det enkla till det mer komplexa. Först förekom butamotiv endast på de breda bårderna (sjalens kortsidor) sedan spred de sig på större delen av sjalen så att bara ett litet enfärgat område i mitten återstod av sjalens fält.[6]

 

England och Frankrike. De första kashmirsjalar som betraktades som modeaccessoarer var troligen de som fördes till England vid mitten av 1700-talet av kolonialtjänstemän då de återvände från Indien.[7] Samtidigt som de hade en aura av den mystiska orienten passade de in i den romantiska rörelsen med sin antikvurm där drapering var en viktig visuell manifestation som dessutom kombinerade värme med skönhet. I Frankrike var det först under 1790-talet som kashmirsjalar blev verkligt populära och beskrevs då som ett engelskt mode i samtida modemagasin.[8] Napoleons expedition till Egypten 1798 då officerare medförde sjalar hem sägs ha ökat intresset än mer.[9] Kashmirsjalar var emellertid dyra och för att möta den latenta efterfrågan från de mindre bemedlade etablerades tillverkning i både England och Frankrike. Det fanns två hinder mot framställning av kashmirsjalar i Europa – geten som producerar ullen kunde inte födas upp där utan man fick använda olika kombinationer av fårull och silke. Inte heller bildvävstekniken som var så tidsödande kunde användas för massproduktion utan den skedde först på dragvävstolar ( där garnet skyttlas in över hela bredden) och sedan på jacquardvävstolar med hålkortssystem som tagits i bruk på 1820-talet. Rytmen i en maskin blir aldrig densamma som den mänskliga handens och mönstret blir regelbundet och överdefinierat intill uttråkning.[10] Trots dessa nackdelar fanns det stora fördelar med maskinväv t ex att sjalen vävdes i ett stycke i stället för att sammanfogas av många små. I England och Skottland betraktades sjalen främst som en industriprodukt medan den i Frankrike ansågs vara ett konstverk och man där lade stor vikt vid design. Först imiterades mönster från Kashmir, sedan utvecklades nya mönster med blommor och girlander i europeisk stil. Med den nya jacquardtekniken kunde man nästan reproducera texturen på de indiska sjalarna till en fjärdedel av kostnaden.[11] Den största tillverkaren av sjalar i Storbritannien var företag i staden Paisley i Skottland som frekvent använde konmönstret i sin design som därför refererar till namnet Paisley. I litteraturen brukar man kalla paisleymönstret för en imitation av butamönstret från Kashmir men jag anser att det snarare är en transformation då mönstret har utvecklats och finns i ett otal varianter varav vissa bara har en avlägsen likhet med butan som även den kunde variera. Företagen i Paisley var primärt inriktade på massmarknaden. De började producera den vändbara sjalen utan avigsida på 1860-talet – den var vävd med dubbel varp med de lösa trådarna osynliga mellan de två ytorna. Inte bara vävda yllesjalar var populära; även tyll, broderade sjalar av såväl siden som ull, tryckta sjalar för de mindre bemedlade och när krinolinen blev mode – svarta transparenta sidensjalar i kontrast med den ljusa krinolinen under. Stora kashmirsjalar var populära som ytterplagg över krinolinen, vilken ingen kappa kunde täcka.

Därefter avtog intresset för stora sjalar när turnyren dök upp på 1870-talet- till den passade kort jacka bäst som inte täckte turnyren. Kinesiska sidensjalar ökade i popularitet beroende på elitens missnöje med att se de vulgariserade kashmirsjalarna som liknade äkta vara bäras av de socialt underlägsna.[12]

 

Kashmirsjalens olika konnotationer. I 1800-talets Frankrike var kashmirsjalen ett av de viktigaste lyxföremålen en s.k. corbeille de mariage(gåva till en kvinna från hennes blivande man) brukade innehålla. Detta reflekterade en domesticering av det exotiska och skapade en moralisk ekonomi. Ett supersensuellt objekt som konnoterar erotik från orienten konverterad till en symbol för kvinnlig dygd. Kashmirsjalen underlättade erövringen av en ung kvinna som i sin tur kunde bära sjalen som tecken på mannens ekonomiska erövring av densamma; en erövring som liknar de koloniala erövringarna.[13] Denna sjal ansågs ha ett värde i paritet med kvinnan som bar den. I en novell av Flaubert från 1840-talet räddar en man en kashmirsjal från att falla i Seines gyttjiga vatten och i en tidningsartikel från 1833 uppges en man ha dykt i Seine för att rädda en kvinna och när han tagit henne i land simmat tillbaka till mitten av floden och räddat även hennes kashmirsjal.[14] Gåvan av sjalen reflekterar och förstärker alltså kvinnans status som egendom och prydnad och stöder därmed också det imperialistiska projektet både bildligt och bokstavligt särskilt som prydnaden är av orientalisk härkomst och ursprungligen en gåva från en prins till hans underlydande som tack för utförda tjänster.[15]

 

Hals- huvud- och armkläden i Sverige. Halsduken och sjaletten blev alltmer vanlig under sengustaviansk tid och påverkade en del folkdräkter genom att fabrikstryckta brokiga kattunkläden började användas. Dock utträngde de bara delvis de hemvävda randiga och rutiga ylletyger man länge använt.[16] Även sidensjaletten var en nödvändig lyx för allmogekvinnan. Den första fick hon när hon konfirmerades – nästa av fästmannen.[17] De var de svenska sidenfabrikanternas stora artikel under hela 1800-talet och såldes på marknader och av kringvandrande västgötar. Bara Almgrens sidenväveri tillverkade nästan 100 000 per år vid höjdpunkten 1874.[18] Det fanns en enorm mönsterrikedom; Almgrens hade ca 500 olika mönster, de flesta med anknytning till växtvärlden. De orientaliska mönstren kommer in i slutet av 1700-talet och består under 1800-talet, t ex persisk snäcka, indisk s k schalgurka (buta) och bysantinska påfåglar. Färgskalan var i början på 1800-talet dämpad i pastellmilda nyanser, t ex grått, rosa och gult. Så småningom blir de flesta sidensjaletter svarta mönstervävda i damast eller kulörta mot svart botten, alla försedda med frans.[19]

Rutmönstret ökar i popularitet på 1860-talet särskilt i yllesjalar som används som ytterplagg under nyrokokotiden. Armkläden kunde bäras hopvikta över armen av både estetiska och praktiska skäl – att användas vid behov men de hade också en dekorativ funktion.[20] I armklädet förenas påtagligt sjalens båda funktioner – dels av värmande plagg men också av ett statusföremål att bära på armen som ett smycke. En prydnad som kanske aldrig kommer att brukas. Det oanvända, oföränderliga har högre status- den hopvikta sjalen är mer stel och abstrakt likt en symbol än den mer sinnliga som hänger runt halsen och formar sig efter kroppen.

 

 

Litteraturförteckning

 

Almgren, Gerd, ”K A Almgrens sidenväveri” i Janson, Erik ( red.) i Levande Textil, Svenska Turistföreningen, Stockholm 1987.

 

Eldvik, Berit, ”Schalen – ett modeplagg” i Modemedvetna museer. Stockholm, Fataburen ( Nordiska museets förlag) 2010.

 

Henschen, Ingegerd. ”Tygtryck för folket och folkligt tygtryck” i Kulturen 1970, Lund, Berlingska Boktryckeriet 1970.

 

Hiner, Susan, Accessories to Modernity. Philadelphia, University of Pennsylvania Press 2010.

 

Liby, Håkan, Kläderna gör upplänningen: folkligt mode – tradition och trender. Uppsala, Upplandsmuseet 1997.

 

Lindvall-Nordin, Christina, ”Mossrosor och hjärtblomster” i Kulturen 1969, Lund, Berlingska Boktryckeriet 1969.

 

Mackrell, Alice, Shawls, Stoles and Scarves. London, B.T. Batsford 1986.

 

Nylén, Anna-Maja, Folkdräkter. Stockholm, Nordiska museet 1971.

 

Rizwi, Janet with Monisha Ahmed, Pashmina, the Cashmere Shawl and Beyond. Mumbai, Marg Publications 2009.

 

 

 

 

 

[1] Mackrell, s 9

[2] Mackrell, s 26

[3] Mackrell, s 38

[4] Rizvi, s 49-50

[5] De två föregående styckena bygger på Rizvi, s 57, 59-60, 74

 

 

[6] Rizvi, s 77

[7] Rizvi, s 219

[8] Mackrell, s 38

[9] Mackrell, s 42

[10] Mackrell, s 44

[11] Mackrell, s 52

[12] Mackrell, s 72

[13] Detta stycke bygger på Hiner, s 82-86

[14] Hiner, s 98

[15] Hiner, s 106

[16] Henschen s 60-61

[17] Nylén s 56

[18] Almgren s 27

[19] Lindvall-Nordin s 118-119

[20] Liby s 106