Här fortsätter vi att fördjupa oss i boken Karlar med Stil och min make Johan Rabaeus garderob…
I mitten av sjuttiotalet närmade sig Johan den alternativa vänsterteatern. Han tvingade sig in och insåg snabbt att han måste ömsa skinn för att få vara med. Det föll väl ut och han fann sig snabbt till rätta: ”När jag gjorde skådespelarkarriär i proggvärlden fick jag byta stil totalt – annars råkade man ut för klasshat.”
Man ekiperade sig på Arbetarboden där sortimentet var minimalt. Johan var förtjust. Det var en stil i sig, dock mycket begränsad i det artistiska uttrycket: ”Om jag någon gång kan säga att styling varit viktigt, så var det under den tiden, dresscoden var väldigt tydlig.”
Uttrycket skulle vara ’ödmjuk arbetarklädsel’, vad det nu betyder. Stilen var rudimentär med bland annat randiga snickarbyxor, fiskartröjor, målarskjortor, näbbstövlar, Lennonglasögon, manchesterkostym, palestinasjal och platta arbetarskor med rund tå: ”Ett slags arbetarnostalgi för medelklassungdomar. Det mest frivola var henna, växtfärgat, jordskor, maskrosvin och alla såg ut som Turid oavsett kön. Man ska inte underskatta den strängt uniformerade fundamentalismen under proggeran. Det var nog värst för kvinnorna. Alla skulle ha långt hår och lugg. Utmanande klädsel och smink var absolut tabu, henna, kamomill och naturlig kajal var de enda skönhetsmedlen som accepterades.”
För en ung man som gått och längtat på Place Pigalle i Paris var detta tuffa tag: ”Många av oss män var nog som ulvar i fårakläder för jag måste erkänna att jag led av att inte kunna bära mina smygga dubbelknäppta kostymer och inte kunde man handla italienskt på Lund & Lund, Götrich eller NK.”
Anställningen på Dramaten 1983 blev vändningen. Där fungerade inte det traditionella vänstermodet. Som vanligt gällde det att anpassa sig. På teatern härskade en samling eleganta premiäraktörer som Jarl Kulle, Calle Billquist och Ernst Hugo (bild nedan): ”Där kände jag igen pappas sätt att klä sig, min gamla ådra som slumrat sött i tio år växktes plötsligt till liv.”
Johan tycker att flärd och skönhet är underbart: ”Som allt annat är det ett uttryck för ens person, om man väljer medvetet. Jag kan ju inte direkt påstå att proggklädseln bjöd på så många alternativ, det handlade inte om individualitet utan mer om tillhörighet, Gayrörelsen skall välsignas för den signalerar att man får vara fåfärng. Varför ska manlighet absolut förknippas med tristess? Kläder är lust och man kan uttrycka olika saker via dem och det är väldigt kul.”
Kommentera