Schiaparelli och Farida Khelfa

Sexton år gammal och ingenstans att ta vägen. Ja, så såg läget ut för Farida Khelfa när hon kom till Paris i slutet av 1970-talet. Det var dessutom mitt i natten. Planen hade varit att flytta in hos en äldre syster. Kvar hemma i Lyon fanns de algeriska lätt trötta föräldrarna. Pappa var järnvägsarbetare och mamma hemmafru som fött elva barn. Tyvärr tyckte syrrans kille att den pyttelilla Parislyan var för trång för tre. Farida Khelfa slängdes ut och tog sin tillflykt till en klubb hon hört talas om, Le Palace.

På Le Palace fick Christian Louboutin omedelbart syn på den syndigt snygga Farida Khelfa. När han fick höra att hon saknade en säng för natten fick hon flytta in hos hans föräldrar. Där blev hon kvar ett halvår. Snart fick även Jean-Paul Gaultier upp ögonen för Farida Khelfa och vips var karriären som långbent catwalkmodell igång.Utöver att paradera i Jean-Paul Gaultiers provocerande 1980-tals skapelser gick hon visningar för Azzedine Alaïa och Thierry Mugler, designers med smak för kvinnor med småfarlig personlighet. Nästan omedelbart blev hon också Gaultiers inspirationskälla, det vill säga musa, och sedermera Alaïas. Redaktionella modejobb för tidningar blev det dock inte så mycket bevänt med. Hennes algeriska drag ansågs för udda. Bristen på tidningsjobb gjorde att Farida Khelfa hade noll koll på vem som var vem inom fotovärlden. Därför nobbade hon modevärldens ikonfotograf Helmut Newton. Två gånger.

Sedan 2012 är Farida Khelfa det nyuppväckta modehuset Schiaparellis officiella musa, och det på inbjudan av dess ägare Diego della Valle (med märken som Tod’s, Hogan och Roger Vivier i portföljen). När Farida Khelfa tackade ja till uppdraget fick hon lägga sin filmkamera på hyllan. Hon var nämligen i fullfärd med att i Tunisien göra en film om den ”arabiska våren”. Utöver att arbeta som regissör, har hon också hunnit med en skådespelarkarriär.Farida Khelfa är kort och gott lika spännande som hon ser ut. Jag har mött henne i den Italienfödda Elsa Schiaparellis gamla salonger på 21 Place Vendôme i Paris. En magnifik våning eklektiskt inredd med vackra möbler och konst och som nu tjänar som ateljé och högkvarter för modehuset Schiaparelli som enbart skall ägna sig åt couture, det vill säga sy exklusiva plagg på beställning. Har hon själv någon favorit ur Elsa Schiaparellis oeuvre, och vad känner hon egentligen inför dagens modevärld, har den kanske blivit både för populistisk och tillgänglig, var det bättre ”förr”?

– Oj, det är svårt att välja ett plagg. Men jag älskar fjärilsklänningen skapad 1937 på temat metamorfos, ett viktigt tema för surrealismens konstnärer med vilka Elsa samarbetade en hel del. Men nej, jag tror inte det var bättre förr. Det är bara en helt annan värld nu, genom vilken det går ett stråk av poesi. Det är därför couture fortfarande existerar, för poesins skull.

Farida Khelfa uttrycker sig själv väldigt poetiskt, men ger också ett intryck av att vara en kvinna med skarpa åsikter. Det sägs att Elsa Schiaparelli inte var någon okomplicerad person. Vad tror hon, hade de två kommit överens om de fått träffas?

– Självklart hade vi funnit varandra. Hon var ju väldigt djärv och en stor visionär, och jag hade älskat att träffa henne. Jag är helt övertygad om att vi hade kunnat dela med oss till varandra av historier och erfarenheter. Fast att vi båda kommer från väldigt olika bakgrund, så lämnade vi både våra familjer när vi var väldigt unga. Och vi visste båda att det var något vi var tvungna att göra, för att bli fria och kunna bli oss själva.

Ja, Farida Khalfi och Elsa Schiaparellis start i livet skiljer sig verkligen åt.
Elsa Schiaparelli (1890-1973) föddes och växte upp i ett palats Rom. Mamman var aristokrat, och pappan expert på medeltida dokument. Elsa Schiaparelli studerade filosofi vid universitetet och gav ut en poesibok vars texter var så porriga att familjen tvingade henne i kloster. I klostret hungerstrejkade hon till hon släpptes ut. Då var hon 22 och for till London och ett liv som nanny, men med en idé om att bli designer. En tanke hon realiserade i Paris 1927. Hennes första plagg var stickade och försedda med trompe l’oeil mönster, som imaginära rosetter och kragar. Hon blev omedelbart hatad av rivalen Coco Chanel som nedlåtande kallade Elsa Schiaparelli ”för den där italienskan som gör kläder”.

Men Shiap, som hon kallades, var verkligen stor. Hon omnämndes i all världens tidningar som en nydanande haute couture-designer med smak för det lekfulla. Hon var vän med de stora surrealistiska konstnärerna Jean Cocteau, Salvador Dali och Man Ray, med vilka hon ibland också samarbetade. Hon gjorde knasiga skohattar och handskar med naglar i rött ödleskinn. Hon var först med att använda sig av blixtlås och designade omlottklänningar (långt innan Diane von Furstenberg var född). Och hon gjorde färgen ”chocking pink” till sitt signum. Chocking, var också namnet på parfymen Elsa Schiaparelli lanserade 1937 i en flakong med midja inspirerad av Mae Wests timglasformade silhuett. En parfymflaska som sedan ”kopierades” av Jean-Paul Gaultier.
.
Att Elsa Schiaparelli hamnat lite i modehistorisk skugga beror på att hon i protest mot nazismen stängde sitt modehus och flyttade till USA när nazisterna under andra världskriget ockuperade Paris. Men nu har alltså tiden kommit för huset Schiaparelli att göra comeback, och det med hjälp av landsmannen Diego della Valle. Och snart kan ni få se Elsa Schiaparelli på Kulturhuset Stadsteatern, i utställningen ASYLUM som öppnar i februari 2015 och som jag är curator för. Välkomna då!