Varsågoda, idag bjuder jag på del tre av fyra i miniserien om Alexander McQueen. Essän är hämtad ur min senaste bok BANBRYTANDE MODE.
2001 var skilsmässa mellan Alexander McQueen och Givenchy ett faktum. McQueen ersattes nu av Julian Macdonald som om sin debutkollektion för Givenchy själv sade: ”I wanted to go back to classic ideals of Parisian elegance [ …] Everyone remembers Hubert de Givenchy’s distinctive brand of sophistication.” Ordningen återställd.
Alexander McQueen kunde lämna Givenchy som en lättad ung man. Nu blev han nämligen helt sin egen, och det med hjälp av ett annat modekonglomerat, Gucci Group. Vid den här tiden styrdes Gucci Group av Domenico del Sole och designern Tom Ford. De var på jakt efter nya talanger till sitt stall. Tom Ford hade alltid känt en viss avundsjuka gentemot McQueen, som han helt enkelt tyckte var ett unikt geni. Vilket inte hindrade honom från att tillsammans med Domenica del Sole satsa på McQueen. Och nog fick Gucci Group valuta för sin satsning. Nu kunde McQueen ånyo helt och hållet ägna sig åt att göra kläder efter sitt eget huvud.
”When you see a woman wearing McQueen, there’s a certain hardness to the clothes that makes her look powerful. It kind of fends people off. You have to have a lot of balls to talk to a woman wearing my clothes.”
En förutsättning för att modevärldens maskineri hela tiden skall leverera oss både nya designer och kollektioner är utan tvekan människosläktets narcissistiska läggning. För vad är väl vår längtan efter nya modeplagg och accessoarer, om inte en längtan efter ett snyggare jag? Ett slags självförhärligande. Att kasta en snabb blick på sig själv, när man passerar en spegel, är att betrakta som en reflex. Att trycka iväg en ”selfie” är inte heller något konstigt, utan bara ett socialt beteende.
Modevisningarna i sig är en arena där vår egen narcissism ogenerat kan blomma ut. Medan vi väntar på att visningen skall börja (och väntar, och väntar) kan vi sortera våra anteckningar, kolla mejl och kika på Instagram, kanske prata med bänkgrannen, men framförallt kan vi ägna oss åt att ogenerat iaktta alla andra. Andras blickar på oss själva fungerar som en spegel. I ögonvrån kan vi ana vem som studerar vem. Fotografer och bloggare på plats dokumenterar helt enligt förväntan vem som har på sig vad. Så länge vi ser oss själva genom att någon annan ser oss, har narcissismen inte gått över styr. Tills Alexander McQueen lägger sig i.
Att i en timme konfronteras med sin egen spegelbild, samtidigt som andra ser vår självupptagenhet, känns inte bra. Beteendet är snudd på inte riktigt friskt. Vittnar nästan om en personlighetsstörning. Och detta var precis vad Alexander McQueen tvingade modepubliken att göra, möta sin egen spegelbild i över en timme. Händelsen ägde rum när kollektionen VOSS (vår/sommar 2001) presenterades i Paris. Mitt i rummet stod en gigantisk kvadratisk kub med väggar av spegelglas. Rummet var upplyst, vilket gjorde att hela världens samlade modeelit tvingades betrakta sig själva i kubens blanka speglar. Obehaget växte. Så skiftade ljuset en smula. Rummet blev allt dunklare samtidigt som kubens inre lystes upp. Där vandrade modellerna omkring, utan att kunna se publiken då även kubens insida var av spegelglas. En av modellerna började skratta hysteriskt åt sin egen spegelbild. Som om bristen på blickens bekräftelse från den publik hon inte kunde se gjorde henne galen. Alexander McQueens sublima performance där alla var medspelare var dock lång ifrån slut, trots att obehag nu var blandat med skräck samt hänförelse inför att vara med om något alldeles unikt.
Inne i kuben fanns en mindre spegelkub, vars väggar plötsligt föll ut och gick i krasch. Inne i kuben uppenbarade sig en grotesk tableau vivant med en blek naken kvinnokropp (fetischförfattaren Michelle Olley) liggandes på en sliten divan omgiven av flygande mal och iklädd en andningsmask i metall. Förruttnelse och liv. Förgänglighet och evighet. Detta var en iscensättning av den amerikanska konstnären Joel-Peter Witkins svart/vita makabra fotografi ”Sanitarium” (1983).
Kommentera