Just nu bjuder jag er på utdrag ur min senaste bok BANBRYTANDE MODE. Häromdagen bjöds ni på del 1 i berättelsen om Alexander McQueen, idag följer fortsättningen, och om ytterligare några dagar kan ni ta del av den tredje delen, och småningom den fjärde och sista delen om Alexander McQueen. BANBRYTANDE MODE innehåller sjutton essäer, vill du läsa dem alla kan du köpa boken här.
När Lee fyllde tjugo tackade han sina läromästare på Savile Row för tiden som varit och drog till Milano för en arbetsperiod hos den italienske designern Romeo Gigli som då stod på höjdpunkten av sin egen karriär med mjuka linjer, tulpanformade kjolar och snäva byxor. En form som stod i bjärt kontrast till 1980-talets bredaxlade glättiga powerlook.
Så småningom återvände Lee till London, nu för att skaffa sig en ordentlig examen. Han sökte till tillskärarutbildningen vid Central Saint Martins College of Art and Design med en portfolio som imponerade så pass på skolans intagningsnämnd att Lee övertalades till att gå masterutbildningen inom design istället. Och så blev det.
Lees examenskollektion ”Jack the Ripper Stalks His Victims” presenterades 1992 och köptes upp i sin helhet av Isabella Blow, excentrisk moderedaktör på brittiska Vogue med en välutvecklad radar för nya begåvningar samt smak för fantasifulla hattar. Och ett trasigt själsliv. Kollektionen innehöll bland annat en törnmönstrad kappklänning i laxrosa, insidan var fodrad med vitt siden. Innanför fodret skymtade männniskohår. Ett minst sagt sublimt plagg. Skönt och vackert, men samtidigt lite småäckligt och oroande. En dualism och ett spel med motsatser som kom att löpa som en röd tråd genom alla kollektioner framöver. Liv, död. Eufori, förtvivlan. Ljus, mörker. Makabert, förföriskt.
Idén att lägga hår mellan in- och utsidan kom naturligtvis inte från ingenstans. Kollektionerna vilade alltid på en berättelse där ingredienser som vanmakt, orättvisa och förtryck och sexualitet var vanliga ingredienser. Sitt eget skotska arv, Edgar Allan Poes mörka melankoliska textvärld, den viktorianska tidens sorgkultur och japansk estetik var bara några källor han ständigt hämtade stoff från. Inspirationen till att använda hår som mellanlägg kom från den viktorianska tiden då prostituerade inte bara sålde sina kroppar, utan även sitt hår. Av håret gjordes smycken, som sedan gavs bort som kärleksgåvor. Håret innanför fodret blev en signatur. I början använde sig McQueen sig av sitt eget, senare när naturen inte hade mer att ge, ersattes det av hår i akryl.
Isabella Blow övertalade Lee till att som designer kalla sig för Alexander McQueen, och hon kom att bli hans vän och mecenat. En sak hon hjälpte honom med var någonstans att bo. Han fick flytta in i bottenvåningen på Isabella Blows och hennes make Dettmars townhouse. Paret själva bodde på övervåningen. Hattdesignern Philip Treacy, som stod bakom Isabella Blows iögonfallande huvudbonader, huserade en trappa ned.
I sin första kollektion efter skolan ”Taxi Driver” (hösten/vintern 1993–94) lanserade Alexander McQueen byxan ”Bumsters” med så lågt skuren linning att stjärten helt enkelt lämnades mer eller mindre bar. Kejsarens nya kläder, fnyste en del. Men modevärlden blev förtjust. Liksom den vanliga pressen som älskar att publicera chockerande bilder från modevisningar i vilka bröst av misstag exponeras, modeller halkar omkull eller byxorna är löjligt små, Ett förlöjligande och förringande av en hel kultur som aldrig skulle kunna appliceras på samma tidningars sportsidor. Äntligen en ny ”enfant terrible” att förfäras över, och förtjusas av.
Den låga linningen slog igenom så pass att trendriktiga kvinnor under hela 1990-talet kom att kämpa med byxor så lågt skurna att pubeshåret var tvunget att hållas under kontroll. Banbrytande mode är inte alltid samma sak som framsteg.
Isabella Blow var naturligtvis inte ensam om att förstå McQueens potential. Allt han skapade vilade på en gedigen kunskap och utövandet av det hantverk han lärt sig på Savile Row, ett exakt skrädderi på couture-nivå. 1996 erbjöds så Alexander McQueen att bli chefsdesigner för modehuset Givenchy av dess ägare, lyxkonglomeratet LVMH. Han tackade ja och ersatte därmed John Galliano som flyttades till huset Dior.
Givenchy och Alexander McQueen blev dock ingen lycklig kombination. McQueen, som också kallades för modets huligan, började med att förolämpa och avfärda varumärkets egen grundare Hubert de Givenchy genom att säga att han var irrelevant. McQueen var överhuvudtaget bra på att be folk dra åt helvete. Till amerikanska Vogues chefredaktör Anna Wintour lät han hälsa ”go fuck yourself, I don’t need you, and I don’t care whether you like what I do or not.” Rätt snart kände sig McQueen kvävd av LVMH:s förväntningar. De hade anlitat den unga britten för hans förmåga att chockera och generera press samt skapa åtråvärda plagg. Men de ville nog ha något mer, ja inte fullt så lågt skuret. Hellre subtilt, än sublimt. McQueen tonade ner kläderna, men bjöd istället på visningar som utmanade vår idé om skönhet. 1998 lät han Aimee Mullins äntra catwalken, ett tilltag som fick precis hela världen att dra efter andan. Igen. Aimee skred nämligen fram på ett par bokstavligen välsvarvade ben. I trä. Hon var amputerad nedanför knäna sedan barnsben. Över träbenens vader ringlade konstfullt utsnirade blommor. Träfoten var formad som en högklackad sko anno tidigt 1900. Aimee Mullins utsågs av tidningen People till en av världens vackraste kvinnor. Naturligtvis på egna meriter. Men frågan är om det hade hänt utan Alexander McQueen. Knappast.
Kommentera