Om en förlorad ängel: Alexander McQueen. Min senaste bok BANBRYTANDE MODE handlar om plagg, detaljer, personer och företeelser som haft stor betydelse för modet genom tiderna, som orsakat en förändring, ett före och ett efter. Ett kapitel ägnas helt och hållet Alexander McQueen, Vårsågoda, nu bjuder vi er på det kapitlet, fördelat på fyra artiklar här hos Oss Granntanter Emellan. Skriv Alexander McQueen i sökfältet om du vill läsa de andra tre delarna.
Förlorad ängel: Alexander McQueen
”Please look after my dogs. Sorry, I love you. Lee.
PS Bury me in the church.”
Varje självmord är en tragedi. Varje självmordsförsök ett rop på hjälp. Att den brittiska modeskaparen Alexander McQueen sina sista tre år led av återkommande ravindjupa depressioner var känt. Två gånger hade han tagit en överdos, men överlevt. Alexander McQueen, som förklarades död genom självmord den 11 februari 2010, lämnade efter sig far, fem syskon och tre hundar. Samt chockade vänner, kollegor och fans världen över. Dagen efter McQueen hittades hängd i sin lägenhet i Mayfair i London, begravdes hans mamma Joyce. Hon hade avlidit bara en vecka tidigare. I en intervju 2004 sade McQueen att det han var allra mest rädd för, det var att dö före sin mamma.
Lee, som han kallades, föddes den 17 mars 1969 i Lewisham som yngsta barnet till Ronald och Joyce. Familjen var klassisk arbetarklass, pappan var från Skottland och arbetade som taxichaufför, mamman intresserade sig för släktforskning. Lee var inget ljus i skolan, men upptäckte tidigt sin fallenhet för klädskapande. Redan som liten gjorde han klänningar till sina tre äldre systrar. Precis som Yves Saint Laurent en gång gjort.
Som vuxen kom Alexander McQueen att bli en banbrytande designer, på flera olika vis. Dels nöjde han sig inte med att låta modellerna med en uttråkad min strutta fram och tillbaka över en catwalk som halvdöda klädhängare. Och dels nöjde han sig inte med att skapa kläder och accessoarer i skönhetens tjänst. Visningarna var storslagna performances som ibland skrämde slag på oss i publiken, och ibland fick oss att känna oss generade. Men alltid jubla. Kollektionerna kunde exponera det deformerade, öppna luckor till förträngda händelser, locka fram ångest och skam.
Lees brist på entusiasm för traditionellt skolarbete gjorde att praktik verkade som en bra lösning. Som sextonåring fick han praktikplats hos den förnäma herrskräddaren Anderson & Sheppard på den prestigefulla adressen Savile Row i London, senare hos Giewes & Hawkes på samma gata. Lee hann också med en praktikperiod hos Angels & Bermans, specialister på kostymer till teatern och med ett enormt förråd av vintage och provplagg från Londons flotta ateljéer.
Praktiken hos herrskräddarna gav Lee ovärderlig kunskap om hur man går till väga för att skapa ett perfekt välskräddat plagg. Han fick bland annat sy kostymer åt Michail Gorbatjov och prins Charles. I den senares kavaj satte Lee inte bara in skrädderiets signatur, utan lämna också ett eget litet meddelande klottrat med penna innanför fodret: I am a c–nt. Fritt översatt: jag är en fitta. En signatur som inte hindrade den engelska drottningmodern att år 2003 tilldela Alexander McQueen utmärkelsen Commander of the British Empire för hans insatser för brittiskt mode. En utmärkelse som McQueen tog emot i sällskap med sin mamma Joyce enbart för att hon ville se Buckingham Palace inifrån. Själv var han antirojalist. Förstås. Samma år tilldelades han också utmärkelsen ”British Designer of the Year”, för fjärde gången.
Fortsättning följer. Kapitlet är fördelat på tre artiklar här hos Oss Granntanter Emellan. Skriv ”Alexander McQueen” i sökfältet om du vill läsa resterande tre avsnitt. Vill du läsa bokens alla essäer köper du boken här.
Kommentera