När jag satt där i ett av Skogskyrkogårdens kapell lovade jag mig själv att aldrig glömma en endaste detalj. Nu, så här nästan trettio år senare, är det enda jag minns mina läckande ammande bröst. Det var min pappas begravning. Han blev bara 49 år. Och jag var nybliven mamma. Pappas alldeles för tidiga begravning visade sig bara vara den första i en rad av jordfästningar. Och varje gång uppstod samma dilemma hos bekanta och nära och kära. Hur klär man sig inför ett sista avsked?
Under den viktorianska eran i England var det här med sorgklädsel något man behärskade till fullo. Var man osäker fanns det vett-och-etikett böcker specialiserade på sorg att vända sig till och dagstidningarna hade spalter som tipsade om vad som gick för sig. Regelverket var minst sagt detaljrikt. Inget lämnades därhän. Allt, från underkläder till hur korrespondensen skulle skötas och hur länge man skulle sörja olika släktingar – präglades av särskilda regler. Extravaganta begravningar blev norm och begravningsprocessioner en vanlig syn. Förebild till detta frossande i sorg var den engelska drottningen Victoria vars sorgeperiod efter maken Prins Albert, som avled 1861, kom att pågå ända fram till hennes egen död – fyrtio år senare.
Den viktorianska änkan behövde nu inte härma drottning Victora till punkt och pricka. Enligt protokollet ansågs en sorgeperiod på två år vara lagom. Under den perioden var det svart från topp till tå, inifrån och ut, som gällde, allt i matt livlös crepe. Satin, sammet och andra material med liv och lyster var bannlyst. Till kläderna bars särskilda sorgaccessoarer – allt i matt svart. För en sörjande make, vars vardagsdräkt redan var svart – räckte det med att addera ett sorgband och särskilda sorghandskar.
Inte för inte blev småningom svart en modefärg bland existentialister och kulturarbetare – som ville tas på dödligt allvar. Och till för bara några år sedan var svart en otänkbar färg i centilongstorlek. Men, i takt med att döden alltmer institutionaliserats, förr dog man hemma, så har svart så att säga avkodats. Svart har till och med blivit en chic barnvagnsfärg. Och förvirringen kring hur man klär sig när det är dags att säga adjö – har bara ökat. Men vad är det då som gäller? Ja, står det sorgklädsel undanbedes, då önskar man en ljusare minnesstund. Gäller ”mörk klädsel” betyder det bokstavligen det. Vid en begravning finns det bara en huvudrollsinnehavare, den avlidne. Att klä sig med värdighet och respekt är alltså vad som gäller. Och viktorianskt svart är inte fel. Tvärtom.
Kommentera