Karin, Katrin … jag har faktiskt (på allvar) inget problem att någon ibland snubblar på mitt namn och råkar kalla mig för något annat än det jag heter: Karina. Särskilt inte om det gäller nya bekantskaper eller egentligen helt okända personer som fått för sig att vara lite extra personliga, och så slinter tungan och mitt namn kommer ut fel. Jag vet själv hur lätt hänt det kan vara, därför undviker jag att kalla folk jag inte känner vid namn. Men, när denna inbjudan till tidningen DV Modes 10-års jubileum nådde mig, så blev jag ändå lite … ja, förvånad. Jag har skrivit extremt regelbundet i Damernas Värld sedan hösten 2000, typ i varje nummer under en räcka av fjorton år. Och i DV Mode har jag skrivit så länge den funnits, det vill säga tio år. Och ändå vet de inte vad jag heter!? Jag förstår att man lejt in någon (hoppas jag) som fått i uppdrag att skriva namnen fint på kuvert och kort. Men just därför är det extra … förvånande. Att man i pratets hast slinter med bokstäver och namn är som sagt inget konstigt, inte heller är det underligt om det blir lite felstavat och omkastat i brådskan bland tangenterna. Men, när det skall se flott och personligt ut, då får det faktiskt inte bli fel. Nej, om jag skulle ta och slå en signal till granntanten Carmen Thulin och hennes make Jörgen Rabaeus för att höra hur de mår…
Kommentera