Utsikten från rum 314 på mytomspunna hotell Le Negresco i Nice är som ett vykort. Medelhavet är azurblått. Palmerna vajar. I bukten Baie des Anges susar snabba motorbåtar fram. Västerut avtecknar sig bergskammen på Mont Boron som en skuggfigur mot den bländande molnfria himlen. Nedanför dess brant sticker udden på St Jean Cap Ferrat fram. Rum 314 är lika storslaget som utsikten.
Väggarna är klädda i pärlemorskimrande siden, heltäckningsmattan är kungsblå och försedd med gula franska liljor. En enorm venetiansk spegel pryder en av väggarna, en antik japansk lackskärm en annan. Möblemanget består av franska stilmöbler i ädelträ från 1700-talet. Ovanför den generösa sängen, vars gavel är klädd med guldbrokad, svävar en sänghimmel värdig kungligheter. Badrummet har ett guldgnistrande badkar.
På Promenade des Anglais utanför fönstret, Nice långa strandpromenad, syns flanörer, joggare och soldyrkare. En hund skäller glatt. Fast inte nere på promenaden som fått sitt namn efter de engelska turister som under 1800-talets andra hälft sökte sig till Rivierans milda klimat, utan i något av hotellrummen bredvid. Den hundraåriga hotelljuvelen Le Negresco, vars ägarinna är den lätt excentriska och vansinnigt förmögna Madame Jeanne Augier, är nämligen inte enbart ett femstjärnigt lyxhotell för tvåbenta, utan också för fyrbenta. De hundar som checkar in får både egen filt, kudde och matskål. Vill husse och matte ha sovmorgon ingår hundpromenader i roomservicen.
Madame Augier är inte bara förtjust i hundar så där i största allmänhet, utan en engagerad djurvän. 2009 skrev hon om sitt testamente, till fördel för djuren. När hon dör skall hennes förmögenhet gå till en stiftelse grundad av henne själv. En stiftelse som bland annat skall se till hemlösa hundars och katters väl och ve. Då förmögenheten är ofantlig har stiftelsen orsakat oro. Somliga har sett framför sig hur hundar och katter skulle krypa ner mellan satinlakanen i hotellet som sedan 1974 är klassat som historiskt monument.
– Stiftelsen jag har grundat var en nödvändighet, den garanterar att jag får som jag vill ha det även när jag inte är med längre, säger den 89-åriga Madame Augier när vi träffas i hotellets dunkla bar Le Relais.
Baren har mörkt boaserade väggar på vilka det hänger gigantiska 1600-tals gobelänger och 1700-tals målningar föreställande pager, prinsar och prinsessor. Samtliga av fransk börd. Jazz spelas svagt i bakgrunden, något av fransmannen Sacha Distel. Tvåsitssofforna och fåtöljerna är klädda i lejongul sammet. vilket gör att det är lätt att av misstag sätta sig på Carmen som också trivs i baren. Carmen är en lejongul majestätisk katt, så populär bland många stamgäster att hon får egna mejl.
Det var för övrigt här i baren som en bartender efter stängningsdags någon gång på 1970-talet hittade en liten tygpåse innehållandes små stenar. Dagen därpå dök en svettig, lätt bakfull Richard Burton upp i receptionen och undrade om någon möjligen hittat en påse med diamanter.
– Men stiftelsens uppdrag är även ett ta hand om människor utan fast adress. Och att bevara Le Negresco såsom det är, säger Madame Augier och dricker lite av sin färskpressade apelsinjuice.
Vi sitter i hennes favorithörn i baren, alldeles till vänster om entrén. Då och då kastar Madame ett öga ut i den ljusa marmorfoajén, vars tunga kristallkrona klingar lätt i brisen som sveper in genom de ut mot promenaden öppna, höga glasdörrarna. Vid trottoaren står en röd Ferrari. Bakom en av foajéns diskar står tre unga kvinnliga receptionister, alla klädda i samma uniform, en klarblå smal pennkjol och en liten signalröd jacka med rundad kort ärm, en uniform som delvis designats av den legendariska klädskaparen Pierre Cardin på 1960-talet.
– Madame, en Poési Légère, min egen komposition.
Den unga charmiga bartendern Maxime serverar mig en blekrosa cocktail bestående av vodka, hallon, manzana (likör på vilda gröna äpplen), sirop de pistache, päronjuice och citron. Den är frisk, lagom söt, men också lite uppkäftig, och doftar verkligen äpple. Glasets fot är så svängt, att det krävs en stadig hand för att hantera drinken.
Med sitt röda hår, blå glasögon, rosalackerade naglar och knallröda läppar är Madame Augier lika färgstark som sitt hotell, vilket är både museum, lyxhotell och kuriosakabinett. Samt privatbostad. Takets berömda rosa kupol, som sägs vara formad efter Mata Haris bröst, är Madame Augiers hem. I kupolen bor hon tillsammans med Lili och Lilou, vilka har fyra ben och skäller vid behov. Maken Paul Augier gick bort 1995.
Hotellrummen och sviterna, tillsammans 117 till antalet, är minst sagt extraordinära. Och olika. Minsta gemensamma nämnare är Madame Augiers förkärlek för fransk historia och hennes fingertoppskänsla för färg och dramatik. Det vimlar av guldinramade målningar på solkungar, drottningar och hertigar, det är strama 1700-tals salonger, lekfull art-deco och svulstig barock. Väggarna är klädda i siden, ibland i extremt djärva färgkollisioner, som currygult med ultramarin och fuchsia.
Suite Imperial är en kopia på Napoleons maka Joséphines sovrum på slottet Malmaison (strax utanför Paris), såsom det såg ut 1797. Medan heltäckningsmattan är leopardmönstrad, är väggarna klädda i ett blodrött ”golden bee” mönstrat tyg. Biet, som egentligen är en syrsa, är en Napoleansk symbol som står för fransk suveränitet. Att somna sött som en kejsarinna kostar förstås, 1500 euro per natt.
Men samtiden är också närvarande på Le Negresco och ibland blir stilkrockarna hisnande. Genom korridorerna löper en optiskt mönstrad färgstark heltäckningsmatta i design av konstnären Victor Vasarely (1906 – 1997) och väggarna är hem åt Madame Augiers omfattande, minst sagt eklektiska konstsamling. Det är en salig mix av högt och lågt. Det är teckningar och målningar föreställande hundar och katter, det är kitschiga skulpturer som ser ut att höra hemma på Disneyland, men det är också mängder av antikt japanskt porslin, afrikanska primitiva 1800-tals skulpturer och abstrakt fransk 1970-tals konst av bortglömda namn. Och det finns också ett oräkneligt antal verkligt värdefulla verk av namn som Titian, Sonia Delauney, Jean Cocteau, Niki de Saint Phalle, Matisse och Toulose-Lautrec. Bredvid en predikstol från 1700-talet i akacia med vackra inläggningar av elfenben och pärlemor står Carmens kattlåda, den är i vit marmor.
Många av de numera avlidna konstnärerna i hotellets samling har varit Madame Augiers nära vänner, som Jean Cocteau, för att inte tala om Salvador Dali, med vilken hon sägs ha haft en fling, något hon inte vill kommentera. Men en av sina närmaste vänner, Marc Chagall, äger hon inte ett enda verk av.
– Nej, kor kan ju inte flyga, så varför han lät dem susa runt uppe bland molnen på sina målningar, det förstod jag inte. Så jag köpte aldrig något verk av honom. Långt senare, för bara något år sedan, fick jag dock en bra bok om Marc Chagall av ett par amerikanska stamgäster. Efter att läst den förstod jag hans arbeten lite bättre. Innan begrep jag inte, men nu gör jag det.
Le Negresco är Frankrikes enda lyxhotell som inte ingår i en hotellkedja. Innan Madame Augier grundade sin stiftelse var det många som oroade sig för vad som skulle hända med hotellet den dag hon checkar ut ur sin rosa kupol för evigt. En som sägs ha erbjudit sig att köpa hotellet i syfte att bevara det, är Bill Gates. Eftersom ingen vare sig inventerat den omfattande konstsamlingen eller värderat antikviteterna och möblerna, skall Bill Gates ha gett Madame Augier en signerad jn blanco check och lämnat åt henne själv att fylla i beloppet. Myt eller sanning?
– Det är tyvärr helt sant och vansinnigt fräckt. Titta på mig, ser jag ut att behöva några pengar? Madame Augier spänner ögonen i mig.
– Jag rev sönder checken i småbitar och returnerade den. Vad ska jag med pengar till? Det viktiga för mig det är att min vilja efterlevs.
Le Negrescos historia börjar långt innan viljestarka Madame Augier satte sin fot i foajén. Hotellet invigdes i januari 1913. Grundare var Henri Negrescu, en rumän som för att förfranska sitt namn bytte ut efternamnets U mot ett O. För att realisera sin dröm om ett palatsliknande hotell vid Medelhavets kant anlitade Henri Negresco sin tids arkitekt på modet, Edouard-Jean Niermans. En arkitekt som bland annat har de lättfotade nöjespalatsen les Folies Bergères och Moulin Rouge i Paris på sitt samvete, vilket kanske säger lite grann om det arkitektoniska anslaget för Le Negresco. Den generösa hissen är med sina konstfullt stoppade väggar i vinröd plysch är som ett ekivokt förmak till en lyxbordell anno 1890. Och herrtoaletten är byggd som ett tält för kejsaren Napoleon i fält. Husets entrévåning domineras av en grandios glaskupol dekorerad med slingrande blomster och små nakna glada keruber. I kupolen ljuder det idag alltid lite lätt av muzak för harpa.
Hotellet lockade genast det tidiga 1900-talets celebriteter och kungligheter. Men Henri Negrescos realiserade dröm om ett magnifikt hotell blev en kort historia. 1914 bröt första världskriget ut, och Henri Negresco gjorde på eget initiativ om hotellet till tillfälligt sjukhus för skadade soldater. Och strax efter att kriget tog slut, avled Henri Negresco.
Under 1920-talet köptes Le Negresco av en hotellgrupp, och lockade återigen societeten. Checkade in under decenniets glada dagar gjorde bland annat stumfilmsstjärnan Rudolph Valentino och den omtalade koreografen och dansösen Isadora Duncan. Hennes vistelse fick dock ett tragiskt slut, för det var utanför hotellet hennes långa sjal trasslade in sig i ekrarna på ett av hjulen på hennes nya Bugatti. Hon ströps omedelbart till döds, den 14 september 1927.
Under andra världskriget lade tyskarna beslag på Le Negresco, en dyster och inte särskilt väldokumenterad tid i hotellets historia. En av motståndsmännen i Nice var en ung Paul Augier. Madame Augier är dock inte själv från Nice, utan född i Rennes, Bretagne, den 27 mars 1923. Hennes pappa Jean-Baptiste Mesnage var slaktare, men sadlade tidigt om till affärsman med fastigheter som specialitet. Affärerna gick bra och snart kunde föräldrarna och deras dotter Jeanne flytta in i ett eget slott, Château de Pèlerinage, strax väster om Rennes. Jeanne var dock en klen liten mademoiselle, och familjens husläkare föreslog ett luftombyte, vilket ledde till att familjen flyttade permanent till soligare Nice.
Vid 1950-talets mitt blev Jeannes mamma (på grund av en operation som gick fel) rullstolsbunden. Det enda hus som hade en hiss stor nog att rymma en rullstol var hotell Le Negresco, vilket föräldrarna därför köpte 1957. Samma år gifte sig Jeanne med sin Paul Augier och flyttade med föräldrarna in permanent på hotellet, som då var en nedsliten historia. Under Jeanne Augier och hennes mans ledning återfick hotellet sin forna glans och blev snart ett av världens ledande lyxhotell jämte Ritz i Paris, Savoy i London och The Plaza i New York. Listan på kändisar som checkat in på Le Negresco under årens lopp är hur lång som helst. Ett litet axplock ger oss namn som Aga Khan, Churchill, Marlon Brando, Brigitte Bardot, James Dean, Charlie Chaplin, Beatles, Jane Birkin, Rolling Stones, The Pretenders, Frank Zappa och Ernst Hemingway. En rätt bra cocktail.
Även dagens gäster är en blandad mix, men en sak har vi gemensamt, vi passas alla upp av hotellets väldrillade trevliga armé av anställda som om vi vore på statsbesök i Negrescoland. Överallt möts man av ett vänligt ”bonjour Madame” och vid läggdags är sängen inte bara uppbäddad, utan också tofflorna framplockade och tevens fjärrkontroll placerad på nattduksbordet. Att dagens gäster däremot kan se ut hur som helst är något som bekymrar hotelldirektören Pierre Bord en smula, en lagom kokett herre med bakåtstruket färgat hår.
– Vi måste förstås anpassa oss till nuet. Gästerna blir allt yngre och yngre, och en del dyker upp i t-shirt, sådant måste vi naturligtvis acceptera. Men vi är också noga om att värna om fransk stil och elegans.
Något man bland annat gör genom att förbjuda shorts i baren. Att bli så på örat att man tappar bort sina nästintill ovärderliga diamanter går dock fortfarande bra.
Inget lyxhotell utan mat förstås. På hotellets brasseri La Rotonde är det dock nästan svårt att koncentrera sig på maten då La Rotonde är inrett som en karusell, i rosa och pistagegrönt, med rörliga hästar och taktfast cirkusmusik i högtalarna. Resultatet är smått surrealistiskt. En ung dam i mitt sällskap, Mademoiselle Ester, beställer in ”Tagliatelles fraiches avec sauce tomat” för 14 Euro, men med såsen ”à part” det vill säga färsk pasta med tomatsåsen i en liten skål bredvid. Men ändå kommer det in en tallrik pasta med tomatsås. Och de härligt träkolsdoftande grillade lammkotletterna för 33 Euro på en av våra tallrikar, de är tyvärr långt ifrån rosa, som beställningen löd, utan genomgrillade. De små gröna bönorna som kotletterna vilar på är dock perfekt mjälla och har en härlig frisk lite nästan metallisk smak. Vid en häst sitter Madame Augier och äter alldeles ensam. Vi nickar till varandra.
Betydligt bättre (fattas bara!) går det när vi kvällen därpå provar hotellets eleganta 1700-talsinredda restaurang Chantecler som sedan 2012 har två stjärnor i Guide Michelin. Vi börjar med den klorofyllgröna ”Pointes d’Asperges vertes facon Negresco au Caviar Sturia” en fräsch och lite salt amuse-bouche. Vi går sedan vidare till ”Marbré de caille au Foie Gras en gelée au vin jaune, dentelle croustillante et condiments à l’huile d’olive”, en förrätt som smälter i munnen och vars milda leversmak får perfekt balans av juravinets sötma. Varmrätten roasted veal filet with chanterelle mushrooms, shank confit and blue lobster, vegetables solferino and golden puffed potatoes är så vackert presenterad att man nästan inte vill sätta gaffeln i det tunna, gyllenbruna, krispiga potatisflanet. Hur man skall attackera efterrätten ”Dome de Madame Augier”, formad som hotellets rosa kupol med fönster och allt, behöver man dock inte bekymra sig om, för den lyfts bort och bjuder på en söt överraskning i form av sorbet och choklad.
Utanför huvudentréns glasdörrar står Jean-Marie Komlan, belleboy på Le Negresco. Han är klädd i sin sedvanliga arbetsuniform, röda knäbyxor och blå uniformsjacka med guldknappar och epåletter. Med ett stort varmt leende välkomnar han såväl stammisar anländandes i Rolls-Royce som nyfikna i flip-flops som bara vill komma in och ta en titt, eller låta sig fotograferas i Versailles. De senare är många då Le Negresco med sina flärdfulla gäster och lyxiga miljö också är en turistattraktion. Jean-Marie ser ut att trivas på sin post.
– Ja det kan du skriva upp! Jag kom hit till Nice från Elfenbenskusten där jag är född när jag var tjugofyra år. Jag fick jobb ganska omgående här på Le Negresco. Det är tjugosju år sedan. Le Negresco lämnar man inte frivilligt, säger Jean-Marie och skrattar högt.
Nej, Le Negresco lämnar man inte gärna frivilligt.
Hôtel Le Negresco
37, promenade des Anglais
F – 06300 Nice
France
Tél: +33 (0)493 166 400
reservations@hotel-negresco.com
Pris: Från 290 Euro/natt och uppåt.
Kommentera