Paris modescen under 1970-talet bestod (precis som nu) av olika grupperingar med lite olika smak och inriktning. Medan Hubert de Givenchy frotterade sig med amerikanska kyliga societetskvinnor så var Diors chefsdesigner Marc Bohan bästis med svala Prinsessan Grace i Monaco. Och Pierre Cardin omgav sig helst med unga allvarliga män i Mao kostym och med hjärtat till vänster.
Sällskapslivet utspelade sig till stora delar fortfarande i aristokratins dragiga salonger med knarrande parkettgolv och kristallkronor, och modet handlade framförallt om den exklusiva haute couturen. Det var med andra ord rätt borgerligt, stelt och instängt. Tills Antonio Lopez med ex-pojkvännen Juan Ramos anlände och förvandlade Paris till rena rama Sodom och Gomorra.
Antonio Lopez var Puertorican som vuxit upp i New York med (enligt honom själv) världens sexigaste mamma. Han levde helt och hållet för skönheten, sin egen och andras. Han älskade att klä sig i lagom höga klackar och var en uppenbarelse på dansgolvet. I New York hade han redan fått ett rykte om sig som skicklig modeillustratör med uppdragsgivare som Harper’s Bazaar och Vogue. Hans bästa vänner hette Andy Warhol och Halston, och glamour var hans livselixir. Väl i Paris plockades Antonio Lopez och Juan Ramos genast upp av en ung Karl Lagerfeld (f. 1933) som precis då som nu hade en omättlig hunger efter nya intryck. Lagerfeld tog duon i beskydd och inhyste dem i en gästlägenhet på Rue Bonaparte, bara ett stenkast från Café de Flore på Boulevard Saint-Germain, Paris då hetaste bar och mötesplats.
På inbjudan av Antonio Lopez anlände snart också Corey Tippin och Donna Jordan. Den förra en underskön yngling och självlärd make-up artist, den senare modell och lika underskön – fast av kvinnligt kön. Vilket inte hade någon större betydelse. I Antonio Lopez gäng var könsgränserna minst sagt flytande. Viktigast var att se bra ut – och bejaka lusten. Vilket man gjorde. För att hålla formen och tempot knaprade man bantningspiller som Coreys mamma skickade i kuvert från USA.
Provokationen var också en viktig ingrediens. Och alla visste hur man väckte uppmärksamhet. Donna Jordan gick i för små skor – för att få en lika sexig vaggande gång som Marilyn Monroe. Pat Cleveland, amerikansk modell som snart anslöt sig till gruppen, sågs lunchandes på lyxkrog i Saint Tropez iklädd diamanthalsband, gnistrande ringar och armlänkar, högklackade skor och en g-string. Enbart.
Mer påklädda var man i gänget kring Yves Saint Laurent (1936 – 2008). Medan Betty Catroux hade en lätt androgyn framtoning och älskade smoking klädde sig Loulou de la Falaise i färgsprakande mönstrad chiffong, sammet, antik spets och armband som egentligen var servettringar. Båda var de Yves Saint Laurents musor och oumbärliga inspirationskällor. Mellan de två gängen rådde i stort sett vattentäta skott. Den enda som kunde röra sig obehindrat emellan dem var Paloma Picasso vars blotta uppenbarelse influerade de båda herrarna. Paloma Picasso älskade att fynda på loppisar, hon gjorde 1940-talets platåskor inne igen och bar lila tweedkjolar med råa avslut nedtill sydda av den spanska hemhjälpen. Håret pyntade hon med små porslinsblommor som egentligen var spanska gravdekorationer. De stora ibland lätt surrealistiska smyckena hade hon tillverkat själv och det dröjde inte länge förrän Yves Saint Laurent erbjöd sig att sälja dem i ”YSL-Rive Gauche” butiken på Rue Tournon.
Stilmässigt var 1970-talet rätt så spretigt. Men det glamourösa Paris vurmade i stort sett för samma stil. 1960-talets rymdmode signerat Pierre Cardin och Courrèges ansåg man var helt passè och hopplöst. Istället hyste man en förkärlek till art-nouveau men framförallt dess efterföljare art-deco. Nostalgi kom att ersätta rock’n’roll. Jazz, Scott Fitzgerald, bakelitsmycken, långa cigarettmunstycken, kabaret med transvestiter och en beslöjad blick var vad som gällde. Man dinerade på La Coupole i Montparnasse, vars tidstypiska dekor från 1927 perfekt matchade retroromantiska looken där 1940-tals vampen och 1920-talets dandy var stilidealet. Retro, blev en banbrytande trend.
Nattsuddade gjorde man på Le Sept på rue Sainte Anne, klubben där Paris modevärld levde ut sina fantasier. För att komma in på Le Sept behövde man inte vara vare sig rik eller berömd. Det räckte att man var snygg. Och sexig. Två kriterier Donna Jordan och Pat Clevelands uppfyllde iklädda kroppstrumpor i lycra, stilettos och ton av läppglans. Att vara känd fungerade förstås också som entrébiljett och i dunklet på Le Sept kunde man skönja David Hockney, Francis Bacon, Rudolph Nurejev, Roland Barthes, Andy Warhol, Marisa Berenson och paret Bianca och Mick Jagger. En kväll besöktes Le Sept till allas förtjusning av världens vackraste pojke, svenska skådespelaren Björn Andresen som nått berömmelse för sin medverkan i Viscontis film ”Döden i Venedig”. Till alla mäns besvikelse följde Björn Andresen med Susi Wyss hem. En skönhet som inte bara var känd för sin egen så kallade generositet utan också för att ha en egen manlig slav i den spatiösa Montparnasselägenheten som vid middagar serverade drinkar och jordnötter iklädd endast förkläde.
Utöver en outsinlig energi (hjälpt på traven av olika kemiska substanser) och en omättlig aptit på skönhet och glamour så förde Antonio Lopez och hans kompisar också med sig något annat till Paris. Hemma i New York kom och gick de som de ville hos Andy Warhol. Mannen som gjort masskonsumtionen till en konstart och som helt och hållet var sin egen produkt. Att skapa sig själv, i form av att projicera en image på omgivningen, var i Paris något helt nytt. Hittills hade bara arv haft betydelse. Med amerikanarnas Warholska förhållningssätt blev det dock uppenbart att vem som helst kunde bli vad som helst. Att self-made konceptet fungerade bevisades inte minst av dandyn Jacques de Bascher de Beaumarchais (ja, namnet var fejkat) som stil- och utseendemässigt var som hämtad ur Marcel Prousts epos ”På spaning efter den tid som flytt”. Visserligen fanns där ett familjeslott vid Atlantkusten, men det var inte av Versaille storlek vilket den förföriska Jacques gärna lät påskina. Och mycket annat var helt och hållet påhittat. Även Jacques välkomnades av Karl Lagerfelds öppna armar (och senare även av YSL:s – vilket fick den redan existerande sprickan mellan YSL och Lagerfeld att bli till en livslång klyfta), och fann sig snart installerad i ytterligare en Lagerfeld-lägenhet, på 6 Place Saint-Sulpice. Här levde den bildsköna Jacques som om vare sig Beatles eller Elvis existerat. Det förflutna, och särskilt 1920-talet – var hans tid. Även provokationen låg Jacques varmt om hjärtat. Gynstolen som stod mitt på vardagsrummets parkettgolv fick många besökare att känna sig lite illa till mods.
Modet handlade nu om attityd istället för som förr: om kjollängder. Men den minst sagt depraverade livsstilen – där droger, alkohol, rivalitet, svartsjuka, orgier, narcissism och storhetsvansinne var vardag och där gränsen mellan dikt och verklighet saknades – blev till slut för mycket för de glamourösa Parisarna. Betty Catroux (f.1945) och Loulou de la Falaise (1947 – 2011) klarade livhanken genom att med sina respektive makar checka in på avgiftning. Paloma Picasso höll sams med modekungarna genom att, när hon gifte sig, låta YSL klä henne till lunch och Karl Lagerfeld till middag. Pat Cleveland tog sig i kragen, och gör än idag gästspel på catwalken. Men Antonio Lopez då? Ja, han gick samma öde till mötes som många andra gränslösa personer på jakt efter skönhet och tillfredställelse under det bejakande 1970-talet. 1987 dog han i AIDS, 44 år gammal.
Bilder: ill av Antonio Lopez 1967, Antonio Lopez, Donna Jordan, Jacques & Karl, Yves & Karl.
Kommentera