Vad konstigt det känns. Jag och Camilla började planera läsarresan till Paris för … ja, längesedan. Och nu är den över! Dags att radera bort från kalendariet. Som en av våra gäster sade, Kirsi, när hon skulle åka hem med sin dotter Aurora: det här känns lite vemodigt. Och ja, det gör det faktiskt. Vi fick nosa på varandra. Och det var trevligt att höra er prata på med varandra om högt och lågt, och att prata med er. Själva tycker vi, Camilla och jag, att vi haft ett par väldigt trevliga dagar. och allt gick bra. Ingen bröt foten (fast då hade vi ju haft en egen kirurg som fixat det hela) och ingen deppade ihop (och då hade vi haft en egen psykolog som tagit hand om det) och ingen behövde få hjälp med minnet (då hade vi haft en demens-syrra som med säker hand tagit hand om det) och om frisyren pajjat så hade vi inte heller behövt oroa oss (eftersom vi också hade en frisör i sällskapet). Ja, jag säger då det. Ni var sannerligen en intressant konstellation, allt dokumenterades ju också av en äkta pressfotograf. Nåja, nu tog det slut. Vi ses framöver någon annan stans. Stort tack alla. Kim har svimmat av och vill helst inte gå ut på ett par dygn framöver. Själv laddar jag nu bokstavligen batterierna på nytt, för på tisdag börjar Paris modevecka med jobb dygnet runt. Sitter hemma och osar på inbjudningar, samt gluttar på vad som just nu visas i Milano. Mot nya äventyr …vi ses och hörs!
Bild: Chinatown i 13e arr,
Kommentera