Donna Karan

Donna Karan är inte bara en framgångsrik affärskvinna och världskänd designer. Hon är också synonym med New York, och en sinnebild för sensualism och avslappnad lyx. Hon är sitt eget varumärke helt enkelt. Jag har pratat med henne om kläder och annat.

Men hur började allt egentligen? Ja, det började med att Donna Karan inte hittade vad hon själv ville ha. Det spelade ingen roll om hon så var på jakt efter ett par skor eller snygga strumpor. Hon kom hem tomhänt. Till slut bestämde hon sig för att göra något åt problemet (som hon uppenbarligen delade med många andra). Och Donna Karan-stilen, den gjorde succé från allra första början. Idag är Donna Karan mångmiljonär flera gånger om.

Men, innan Donna Karan blev med ”eget”, lärde hon sig yrket från grunden hos amerikanska modedrottning Anne Klein. Det började som ett sommarjobb i slutet av 1960-talet. Och så gick tiden. 1974 födde Karan sin älskade dotter Gaby, ”det mest kreativa jag gjort”. Samtidigt låg Anne Klein på sjukhus. I studion var det kaos eftersom höstens visningsvecka närmade sig med stormsteg. Ett desperat designteam ringde till Karan på BB, och frågade när hon tänkte börja jobba igen. ”Vill ni veta om jag fått en pojke eller flicka, svarade jag”.

En vecka senare, när det hölls en välkomstceremoni i det nya huset på Long Island, för bebisen, rullade det plötsligt in ett gäng lastbilar på tomten. Fyllda med halvfärdiga plagg. Samtidigt som gästerna anlände, kom kollegorna. Med skisser, saxar och provdockor. Mitt i alltihopa ringde telefonen. Anne Klein hade dött i cancer. Donna Karan erbjöds att ta över firman. Sagt och gjort. Den planerade mammaledigheten blev inställd.

På 1980-talet kände dock Donna Karan att det var dags att gå vidare och startade eget. Hon uppfann bodyn, plagget som förintar allt vad oönskade glipor heter, och gav oss den svarta opaka strumpbyxan. Hon designade kläder som fungerade dygnet runt. Lyxiga mjuka kläder utan tjafs. Kläder som på en och samma gång är både praktiska och sensuella. Som plockar fram det bästa hos var och en. Kläder att leva i. Materialen är alltid de bästa. Silke, sammet och cashmere är favoriterna. Älsklingsfärgen är svart.

När jag berättade för min man att jag skulle intervjua dig, så log han. Och jag vet varför. Första gången vi träffades, det var 1991 på Moderna Museet i Stockholm och jag var producent för en utställning. Jag ville förstås så bra ut som möjligt på vernissagen. Så, jag tog mina sparpengar och köpte en helt otroligt sexig klänning. Den var designad av dig. Jag kände mig ursnygg! Jag blev som helt absorberad av att vara klädd i den här mjuka åtsittande saken. Den var som en andra hud. Svart förstås. Men iallfall, när min kommande man frågade mig något, om utställningen, så var jag så uppslukad av klänningen och lyxkänslan den förde med sig, att jag svarade “Donna Karan”. Min man, som vet vem som är vem inom modevärlden, tyckte jag var helt knasig. Som utgav mig för att vara Donna Karan! I vilket fall som helst, så skickar han en hälsning. Han har inte glömt klänningen! Men nu undrar jag. Kan du berätta om konceptet bakom din kläder. Vad är det som gör att de är så sensuella. Och helt oemotståndliga. Hur ser det här konceptet ut? Det har ju förstås att göra med både material och tillskärning, men vad mer?

– Ja, jag tänker på tre saker när jag designar: bekvämlighet, flexibilitet och lyx. Det är de tre sakerna som förändrar dig. Om du trivs i någonting, du älskar känslan av hur kläderna känns på din kropp när du rör dig, hur kan du då undvika att trivas med dig själv? Och utifrån vad du just berättade för mig, så fungerade konceptet på din make!

När du började din karriär, som designer för Anne Klein, så hade du egentligen planerat att vara mammaledig ett bra tag, med din nyfödda dotter Gaby. Men hemmafru-drömmen slog inte in. Du började jobba på direkten. Hade du dåligt samvete för det, att du inte stannade hemma som du hade tänkt?

– Jag hade helt enkelt inte tid med något dåligt samvete! Värkarna satte igång på Anne Kleins kontor. Jag hade gått tio dagar över tiden och stressen över höstkollektionen var total. Det finns så många problem med att vara hustru, mamma och affärskvinna. Jag har lärt mig attt det viktigaste av allt, det är att hitta en bra balans. Jag har alltid ringt hem varje kväll.

Jag tycker man kan se på dina kläder som ett slags politiskt statement. Jag menar, du har verkligen hjälpt mödrar och karriärskvinnor att klä sig utan att behöva ge avkall på vare sig modersrollen eller direktörsrollen. Klädd i Donna Karan är det möjligt att kombinera de både rollerna. När du började med din design, så var det rätt ovanligt. Mammor såg ut på ett sätt. Direktörer på ett annat. Den senare kategorin hade för övrigt sällan kjol, eftersom de var män. Du gjorde några väldigt starka annonskampanjer minns jag. En som handlade om en kvinna som satsade på att bli president. Hur fick du den idén?

– Den kom faktiskt till mig som en mitt-i-natten-uppenbarelse. Då, 1992, kände jag att istället för att visa upp kläderna, så var det viktigare att fokusera på märkets identitet. Att visa på varifrån, som företag, vi kom – snarare än att presentera vad vi gjorde.

Så, när tror du USA får sin första kvinnliga president?

– Kvinnor blir ju alltmer framgångsrika i politiken för var dag som går, så det ögonblicket ligger nog inte alltför långt bort.

Om du skulle ge en kvinna ett gott råd, när det gäller att göra en investering, och nu menar jag i något för garderoben. Vad skulle du uppmana henne att köpa?

– Det viktigaste är att inte vara ett modeoffer, utan att vara sig själv och välja det man trivs i.

Jag känner kvinnor som har råd med kashmir, men som inte vågar ta “kashmir-klivet”. De rädda för underhållet. Hur tar man bäst hand om en kashmirröja?

– Tvärtemot vad många tror så är cashmere lätt att tvätta. Tvätta det i varmt vatten med ett bra shampo. Jag använder ”Cashmere mist hair shampo” från Donna Karan Cosmetics. Viktigt är att låta cashmere torka plant.

Du tror verkligen på kreativiteten som en stor och viktig kraft, och du har sagt att du gärna stödjer andras kreativitet. Hur gör du det? Har du ett särskilt program för det, eller donerar du pengar till särskilt ”kreativa” projekt?

– Ja, dels så undervisar jag på Parsons School of Design och sen så har jag olika stiftelser som stödjer olika projekt.

Du framstår som en väldigt hälsosam person. Hur tar du hand om dig själv?

– Mm, jag tränar yoga två timmar om dagen, får massage regelbundet och mediterar. Jag ser också till att äta så hälsosamt som möjligt. Jag är anhängare av ”life food”, ett slags vegetariskt kök som innehåller färska organiska produkter, som man äter så nära deras naturliga tillstånd som möjligt. Det vill säga så lite tillagade som det bara går. Råa helst.

Du kommer från en familj som arbetade inom modeindustrin. Din mamma var först showroom modell, och sen försäljerska. Din pappa sydde måttbeställda kostymer. Valde du överhuvudtaget ditt eget yrke, eller var det någonting som ”bara blev”?

– Ja, på grund av mina föräldrars bakgrund så var jag mer eller mindre förutbestämd för modevärlden. Och efter min utbildning vid Parsons, så gick också allt med en väldig fart. När Anne Klein dog, så blev jag ju plötsligt chef för företaget. När det sen var dags att starta eget, så hade jag turen att få en bra affärspartner i Takiyo Co. Och min man var alltid ett bra stöd under hela sitt liv.

Hur många plagg anser du en kvinnas garberob behöver innehålla, för att fungera från morgon till kväll, hemma och på kontoret?

– Mitt ”seven-easy-pieces” koncept är ett direkt svar på kvinnors behov och en lösning på vad-ska-jag-ha-på-mig-problemet. Det är ett system av kläder som tillåter det professionella och det mer privata sensuella att smälta samman i ett chict och bekvämt sätt att klä sig. Grunden består av en body. Sen kommer välskurna byxor, en omlott kjol, en välskuren kavaj, ett par stickade omlottröjor i cashmere, en kappa i avslappnad morgonrocks-stil och så någon aftonbetonade sak. Allt i superlyxiga material. Plagg som går att sätta ihop i ett oändligt antal olika kombinationer.

Det här kanske är lite för närgånget. Men, vilken del av din kropp är du mest angelägen om att dölja, och vilken del, å andra sidan, visar du gärna?

– Alltså, jag är otroligt noga med att alltid dölja mina höfter. Understryk det positiva, radera det negativa! En kvinnas axlar är alltid sensuella. Och, du blir aldrig fet om axlarna heller! Du måste också alltid använda underkläder som ger dig en så slät silhuett som möjligt, och som ger dig ett bra stöd. Jag använder en body.