Doctor’s Orders Med midjans återkomst gjorde korsetten i början av 1800-talet en storartad comeback. Men var det då ingen som sade stopp och belägg? Det där masochistiska underplagget är för evigt dött och begravet och skall verkligen inte återupplivas! Jo, visst fanns det korsettkritiker.
Redan på 1500-talet påpekades det att en alltför hårt snörd korsett kunde vara både smärtsam och ohälsosam, och till och med leda till missfall. Under 1600-talet varnades det för att korsetten kunde ge upphov till astma, eftersom andningsorganen trycktes ihop, men också att kroppens ande och kroppsvätskor inte kunde röra sig som de skulle – och därmed orsaka sjukdom. Och under 1700-och 1800-talet florerade en mängd avskräckande och sorgliga historier om unga våp som snört sig så hårt att revbenen delat levern mitt itu eller punkterat lungorna – och därmed lett till en ögonblicklig död.
Att korsetten upplevde en så storartad karriär under hela 1800-talet finns det flera förklaringar till. Dels var det en etablerad åsikt, bland både läkare och allmänhet, att kvinnokönet var av det vekare slaget, och därmed rent fysiskt behövde hållas i ett stadigare grepp. Att sedan kvinnor hade lätt för att svimma och andades med en kort, häftig flämtande andning vid minsta ansträngning ansåg man bara styrka idén om det svagare könet. Men naturligtvis fanns det en del som såg annorlunda på förhållandet. ”A ligate around the vital organs at the smallest diameter of the womanly figure means an impoverished blood supply in the brain, and may explain why women scream when they see a mouse” sade en syrlig kritiker och Elizabeth Stuart Phelps påpekade 1873 att ”It has ceased to be a metaphor that woman is dressed to kill….we are of tougher stuff than our brothers, or we should have sunk in our shackles long ago…. Could your father or your husband live in your clothes?”
Främsta anledningen till att korsetten igen blev ett måste-ha plagg var förstås tradition. Och att slänga ut traditioner, det är inte gjort i en handvändning. Maximal skönhet kunde helt enkelt inte uppnås utan en korsett som hjälpte till att framhäva de kvinnliga formerna, som förstås skulle upplevas såsom medfödda. Sålunda var 1800-talets korsett inget plagg som visades upp i offentligheten. Från 1800 fram till 1870 bars korsetten alltid under kläderna, och var tillverkad i enkel bomull, linne eller lite luxuösare skimrande satin. 1829 konstruerade den franska korsettmakaren Jean-Julien Josselin den första korsetten möjlig för kvinnan att ta av och på själv framför spegeln i sovrummet, utan någon som helst assistans.
Korsetten, med sin exlusiva närmast huden tillvaro, blev än mer förknippad med den nakna kroppens lockelse och ett ämne för förbjudna fantasier. Eller som målaren Edourd Manet uttryckte det ”The satin corset may be the nude of our era”. Underkläderna, med korsetten på första plats, fick en sexuell laddning och kurtesaner och skådespelerskor (som alltid hade tvivelaktigt rykte), blev de första att använda erotiskt utmanande underkläder – gärna färggranna och med utstuderade dekorationer. För den respektabla sedesamma kvinnan gällde förstås oskuldsfullt vitt. Och ju yngre, desto enklare korsett.
Revolutionär korsettkarriär Med den industriella revolutionen fick sig korsetten en ordentlig karriärskjuts. Helt plötsligt fick alltfler kvinnor tillgång till vackra välgjorda billiga industritillverkade korsetter. Modet demokratiserades och skönhet blev nu inte enbart varje kvinnas plikt, utan också rättighet. Den tidigare åtråvärda aristokratiska kroppen, det vill säga den kontrollerade kroppen, kom nu att bli helt associerad med det kvinnliga könet, av alla klasser. Den borgerliga klassen klagade på att man inte längre utseendemässigt kunde skilja fruarna från hushållerskorna. Och det sägs att det var nu under 1800 talets senare hälft – med expanderande städer och en ökad anonymitet, som det eviga arbetet med att utmärka sig genom sitt utseende tog ordentlig fart. Igen får man väl säga.
En kvinnas framtid var i stort sett avhängig äktenskapet. Och för att snärja en välbärgad karl gällde det att vara välsnörd, eftersom tidens skönhetsideal favoriserade en timglasformad silhuett. Mammor lärde därmed tidigt sina döttrar vikten av en smal midja och korsettreklamen var full av happy-end historier om hur den rätta korsetten ledde till det äkta ståndet och evig lycka och framgång. En del korsetter hade namn som L’Irrestible, La Sylphide, Le Svelte och La Fiancée och anspelade alla på att om kvinnan bara bytte korsett, det vill säga kropp – så skulle också hennes liv bli förändrat. Till det bättre förstås. Andra hade namn som associerade till ett smyckesskrin, där det som dolde sig under själva korsetten var skrinets mest dyrbara och heliga diamant, vilket förstås inte var något annat än det kvinnliga mystiska könsorganet.
Då konkurrensen på äktenskapsmarknaden var hård ägnade sig en del kvinnor åt ”tight-lacing”, något som kritiserades av både läkare och uttalade feminister. De avrådde däremot inte helt och hållet från korsettering. Nej, en lagom mjuk korsett ansåg även den hårt snörda korsettens motståndare vara en daglig nödvändighet.
Korsettens död (?) Vid 1800-talets slut började dock kritikernas röster att överrösta anhängarnas. Reformrörelsen, som förespråkade en lösare mer praktisk ”manlig” klädsel utan rysch och pysch och andra onödigheter, som bara förvandlade kvinnan till en dekoration, hade visserligen länge propagerat för en korsettlös garderob. Men då de feministiska reformivrarna ofta förknippades med idéer om fri kärlek och ateism – samt ansåg modet vara ett monster som förvandlade kvinnorna till lallande dumskallar, så vann deras idéer inget större gehör hos den bredare publiken som inte ville någonting hellre än att se unga (smala) och vackra (moderiktiga) ut.
I Sverige bildades år 1886 Svenska Dräktreformföreningen med författarinnan Ellen Key som ordförande. Föreningen attackerade än mängd olika modeföreteelser, som korsetten. Istället propagerade man för ett ”reformliv” av stadigt tyg, som visserligen kunde innehålla med en del styvnader, men som framförallt var försett med ett mjukare bröstparti, vilket enligt läkarna ”förhindrade att bröstvårtorna pressades in i mjukdelarna och omöjliggjorde digivandet”.
Mest lyssnade man till den mansdominerade patriarkala läkarkåren som inte var en homogen grupp reglerad av någon högre instans, utan en rätt så splittrad kår med olika tankar och idéer om kropp och själ. Läkarna hade kommit att inte bara ha ansvar för benbrott, kirurgiska ingrepp och barnafödslar – utan hade också blivit auktoriteter inom hälsa i allmänhet – vilket inkluderade allt från moderskap, skönhetsvård och sexualitet – till moral och hygien. Att publicera sina åsikter och råd i små pamfletter blev allt mer vanligt bland läkarna, korsetten lämnades förstås inte därhän, utan kritiserades rätt enhälligt. Särskilt kritisk var man mot allt vad ”tight-lacing” hette. Läkarnas lista över korsettorsakade sjukdomar var lång och inkluderade allt från hemorrojder, hysteri, epilepsi, cancer, fula barn till allmänt ”kvinnligt” missnöje. Mest allvarligt var dock att korsetten ansågs kunna leda till barnlöshet. Något som tog skruv i en tid då man oroade sig över befolkningstillväxten.
Bild: Underkläder, 1950-tal.
Modet – en effektiv killer Vad som dock äntligen skulle få korsetten att rämna var vare sig en framgångsrik suffragetrörelse eller auktoritära läkare som skyllde låga födelsesiffror på det utseendefixerade kvinnliga könet. Nej, återigen var det modets pendelrörelse som fick korsetten att förpassas till de där lådorna med hopplöst passé kläder längst in i garderoben.
Efter ett yppigt mode där de kvinnliga formerna accentuerades blev det modernt med en rakare mer androgyn silhuett. Bysten skulle plötsligt vara liten, och höfterna smala. I modets huvudstad Paris hade den nya stilen framförallt två vapendragare och designers, Paul Poiret (1879-1944) och Madame Vionnet (1876-1975). Poiret, som framförallt inspirerades av folklore och dåtidens idéer om orienten, kom att bli så synonym med den nya lediga looken att en modejournalist 1911 helt sonika kallade den nya silhuetten för ”the Poiret figure”.
Men Poiret nöjde sig inte bara med att lansera det nya modet med en lösare mer rak silhuett, utan han förbjöd helt sonika sina kunder att överhuvudtaget använda korsett. I sin biografi har han beskrivit hur han ”förklarade krig mot korsetten”. Representanter för korsettindustrin tog Paul Poirets krigsförklaring på allvar, och bönade och bad honom om att inte sätta deras hela verksamhet på spel. Men Paul Poiret påpekade bara att det nya modet med kort hår på kvinnor minsann inte hade gjort frisörerna arbetslösa.
Även Madame Vionnet uppmanade till ett korsettlöst liv och leverne, och lär redan 1907 ha sagt att ”It was I who got rid of corsets”. Vionnet inspirerades framförallt av antikens draperingar men också dansösen Isadora Duncans beslöjade barfotadans som under tidigt 1900-tal orsakade stor uppståndelse och nyfikenhet. Vionnet var en mästare på drapering, och uppfann konsten att skära till på skrådden och kunde på så vis skapa klänningar som följde kroppen minsta rörelser som en andra hud och som än idag, i stretchen och lycrans tidevarv, ter sig som rena rama mysterierna.
Klädd i den nyare ledigare stilen blev det för första gången möjligt för en elegant kvinna att faktiskt stå upprätt med rak rygg. Paradoxalt nog fick hon istället svårt att sitta ned. För den nya rakare silhuetten gjorde istället knälånga supertajta gördlar populära, omöjliga att böja sig i. Och Paul Poiret, som själv såg sig som en av kvinnans stora befriare, hans kjolar var så snäva nedtill, att de tvingade kvinnan till en fånigt trippande gång. Att kliva upp i en bil, klädd i något från Poiret – det var helt omöjligt.
Bild: Paul Poiret design.
Korsetten under ytan Så, när försvann då korsetten ur vår garderob? Aldrig, är väl kanske det mest korrekta svaret. Korsetten är nämligen en listig kameleont och en riktig överlevare. Under 1920-talet gick den för en period i två delar, men kom sen snabbt tillbaka. Visserligen mer elastisk, men fortfarande med samma uppdrag. Att forma och skapa en så smal kropp som möjligt, det vill säga en ungdomlig kropp där inget överflödsfett dallrar eller hud skvimpar fritt.
Och för att inte förknippas med 1800-talets styva instrument, så döptes korsetten om. Den moderna kvinnan använde ända fram till 1960-talet en formande gördel.Korsetten, med snörning och allt, förpassades till marginalen och blev ett populärt plagg i fetischismens dunkla värld och på klubbar med skum belysning och nakna kroppar.
Men den evigt åtråvärda unga kroppen då? Hur undviker man att någonsin klä av sig den? Ja, redan under tidigt 1900-talet blev det populärt att träna, eller som en kvinna skrev 1918 ”You should exercise every day. In days gone by, women of leisure did not exercise – and so they became fat at forty and died by the time they were forty-five”. Vem vill uppleva ett sånt scenario? Så nog har vi tränat alltid.
Bild: 1980-tals gympa.
På 1970-talet började vi jogga runt kvarteret och i särskilt anlagda spår ute i skogen. På 1980-talet började vi med work-out, iklädda pannband och turkosa lycratrikåer. Jane Fonda blev hela världens träningsgudinna och i svensk tv lärde Susanne Lanefelt oss att knipa rätt. Och om ingen träning (och diet förstås!) i världen hjälpte, om vi så gick på både lunchpass och tog trapporna istället för att åka hiss så lanserades på 1990-talet ”body-sculpting” i form av kosmetisk kirurgi och liposuction. Allt för att uppnå en så hård och välformad kropp som möjligt. Fast, naturligtvis var det den hälsosamma aspekten som poängterades.
Idag vet alla vad tre bokstäverna BMI står för. Kändisar talar ut i tidningar om sina dieter och träningsvanor, och naturligtvis har de en personlig tränare som hjälper dem att uppnå de högt uppsatta målen. På tv tävlar feta lag mot varandra, de som minskat mest i vikt vinner. Vinnarna belönas inte bara med ett första pris (något hälsosamt förstås), en ”ny” kropp och ett lyckligare ”jag”, utan också med tittarnas respekt och förlorarnas avund. Det är bara att konstatera, med historien i hand, att gårdagens ideal är även dagens. I en muskulerad kropp bor en välkontrollerad moral, som inte trillar ner i överdrivna excesser som leder till fetma och därmed avslöjar att vi inte går att lita på. Korsetten, den har bara flyttat från utsidan till insidan, uppbyggd av dieter, piller, massageband, krämer, elektriska apparater och träning. Är moralen inte tillräckligt hård, går det bra att komplettera eller ”fuska” med trosor som håller in och strumpbyxor som lyfter upp.
Texten ”Korsettens fasta grepp” är hämtad ur min bok ”UNDERBART” (Albert Bonnier förlag). Boken är slutsåld men finns att låna på biblioteket.
Kommentera