Visst är det väl skönt att korsetten hör till det förgångna. Tänk att behöva snöra sig varje morgon så hårt att andningen blir till flämtningar och de inre organen förflyttar sig. Allt för en smal midjas skull. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den dagliga korsetten verkligen en historisk relik? Om myter kring korsetten – och om dess roll som moraliskt stöd.
Bild: korsetten snörs åt, 1700-tal.
Kulturkropp och kulturkrock Korsetten beskrivs ömsom som ett tortyrinstrument, ömsom som ett erotiskt tillbehör. Att kvinnor under hundratals år envisats med att använda ett underplagg som periodvis varit direkt deformerande och smärtsamt att bära har resulterat i en rad förklaringsmodeller. Vår förtjusning i den ambivalenta korsetten har bland annat förklarats med att vi kvinnor är födda med särskilda modeoffer gener, som gör att vi med hull och hår anammar senaste trend, hur tokig eller missklädsam den än må vara. En tanke som florerade redan på 1500-talet. Den franska skeptikern och renässansförfattaren (och tidiga trendanalytikern om man så vill) Michel de Montaigne (1533-1592), kunde förstås inte låta bli att kommentera kvinnornas längtan efter en fashionabel smal midja. Han förundrade sig över att kvinnor underkastade sig de mest smärtsamma processer ”if only they may hope for some increase in their beauty” och jämförde kvinnornas fysiska mod med de romerska gladiatorernas.
En senare förklaring är att vi är förtryckta av modets system, och att korsetten är patriarkatets och kapitalismens kontrollinstrument. Båda förklaringarna (liksom idén att vi låter oss förvandlas till sexobjekt) förutsätter att vi saknar eget förstånd och att korsetten mer eller mindre är ett övergrepp. Och även om det skulle ligga en gnutta sanning i kanske det senare påståendet, så motsägs det av att modet existerade som ett eget fenomen (för båda könen!) långt innan kapitalismen blev ett etablerat begrepp.
Vår förkärlek till korsetten förklaras enklast med att den framförallt är en social markör. Ett redskap för sin respektive tid med vilken man signalerat sin sociala och kulturella status. Precis som man idag öppet redovisar sina finanser genom att köra omkring på smala stadsgator i en jeep avsedd för en helt annan terräng. Eller pressar ner sin stjärt i ett par jeans så dyra att de förskjutit sitt eget ursprung och främst har funktionen av kodad statussymbol. Avläsbar enbart av likasinnade med kunskap om vilka fickor och sömmar som kostar vad.
Den första korsetten Korsetten har både okända föräldrar och okänd födelseort. Men genom hela dräkthistorien finns det plagg som påminner om en korsett, och som kan utnämnas till dess föregångare. Men för att kunna göra det, så måste man allra först definiera vad en korsett egentligen är. Eller åtminstone bestämma vilken korsett man talar om. Korsetten genom tiderna inte bara växlat i utseende, utan också burits av helt olika anledningar i olika tider. Korsetten har helt enkelt betytt olika saker för olika personer vid olika tider. För män såväl som kvinnor.
När det gäller föregångare till korsetten så utnämns gärna det Minoiska Kreta (1900-1100 f.Kr) som en av korsettens födelseorter. Och visst visar arkeologiska lämningar, även från Pompeji, i form av väggmålningar och statyer kvinnor i korsettliknande lindor som hjälper till att exponera bysten och markera midjan. Men de här tidiga formande plaggen har alldeles för lite gemensamt med korsetten som lanseras i Italien och Spanien under renässansen – och sen håller kvinnan i ett fast grepp ända in i vår tid, för att räknas.
Inte heller de tunga rustningsliknande skrämmande järnkorsetterna, daterade till ungefär 1580 och 1600 och som finns i museisamlingar, har något att göra med modets korsett. De hör mer hemma i medicinens värld som ett hjälpredskap för att räta ut en alltför krokig ryggrad eller ge en skadad rygg välbehövlig stadga under en läkningsprocess. Något som bland annat beskrivits av den franska armékirurgen Ambroise Paré (c.1510-90) som gått till historien för att ha revolutionerat kirurgin.
Made in? De första äkta korsetterna dyker upp någon gång under 1500-talets första hälft i Spanien och Italien, och blir populära på samma vis som en särskild väskmodell helt plötsligt toppar alla hett-just-nu listor idag: med hjälp av kändisar. 1500-talets motsvarighet till nutidens Sofia Coppola och Uma Thurman var aristokratins kvinnor. Allt som överklassen anammade, fick förstås hög status, och blev därmed någonting begärligt för alla.
Korsetten dök nu inte upp från en dag till en annan. Den nya statussymbolen utvecklades genom att det i snörlivet allteftersom syddes in styvare material, som valben, horn och buckram. Det sena 1500-talets korsett som bars av kvinnorna tillhörande samhällets allra översta skikt kunde vara öppen eller stängd. Det vill säga snörd fram, eller snörd bak. Den kunde vara enkel i sin stil, eller vackert dekorerad med silvertrådar och broderier och utförd i sammet eller satin med ett styvt foder av canvas. Den kunde användas utanpå kläderna, eller under. En öppen korsett, snörd fram, var försedd med en vackert dekorerad ”stomacher” som liksom förslöt snörningen. På korsetten kunde fästas ärmar och till korsetten hörde också en ”busk”, ett stycke trä, metall eller något annat hårt material – som träddes in i en ficka (slot) framtill längst ned på korsetten, för att slutligen fixeras på plats med hjälp av band som knöts. Allt för att ge bärarinnan en så rakryggad och upprätt hållning som möjligt. Att kröka rygg, det var ingenting för aristokratin.
Katarina av Medici En som utan tvekan hade betydelse för den allt styvare korsettens spridning från Italien till Frankrike var Katarina av Medici (1519-89). Född i en rik och mäktig familj i Florens vigdes hon som 14-åring med den franska tronföljaren Henrik av huset Valois. Trots att Henrik föredrog sin älskarinna före sin hustru så fick paret tillsammans tio barn, den ena bräckligare än den andra, och flera mentalt efterblivna. När så Henrik II gick och dog i en olycka under ett tornerspel, blev den modemedvetna Katarina 40 år gammal Frankrikes härskarinna och en riktig ränksmiderska. Naturligtvis var hon en viktig trendsetter. Sin svåra huvudvärk lindrade hon bland annat med en nymodighet, luktsaltet, som förstås genast blev populärt i de fina salongerna. Och den tortyrliknande järnkorsetten hon använde, fick förstås genast spridning.
I ett gammalt nummer av Chicago Sunday Times, daterat den 18 december 1932, så beskriver Constance Ray i artikeln ”The Corset and The Form Divine” hur det franska kungliga skruvstädet spreds: ”Catherine was a stylish queen, and she wanted all of her ladies-in-waiting and the aristocratic women of France to be stylish. Therefore she invented a kind of a corset, called ”corps”, which was absolutely inflexible, into this corset the body was squeezed, and over the corset was placed a corset cover made of thin plates of steel which opened on hinges and which could be drawn down up tight with laces. It was Catherine who laid down the dictim that no waist was stylish unless it could be drawn down to bare 13 inches in circumference”.
En disciplinerad kropp Att ha nollkoll är aldrig eftersträvansvärt, och för 1600-talets elit var självkontroll ett absolut måste. Denna självkontroll tog sig olika former, och innefattade allt från kläder till rörelsemönster. Etiketten talade noga om hur man skulle gå, stå, röra sig på dansgolvet och exakt hur man skulle fläkta sig med solfjädern. Att ha en upprätt disciplinerad stel position vittnade om att man hade sina känslor under kontroll och inte hade någonting att göra med den socialgrupp vars kroppar på grund av arbete levde ett mycket friare liv.
Men barnen då? Ja, Under 1600-talet fanns det inga barn, och inte dessförinnan heller. Barn var helt enkelt bara en storleksmässigt mindre variant på de vuxna. Homunculi, små människor, utan några som helst egna behov. Sålunda korsetterades även barnen, både pojkar och flickor. Man jämförde barnets tillväxtkurva med ett träds. Genom att fixera den lilla kroppen i en rak position från ungefär 2-års ålder, på samma sätt som kan tvinga ett träd att spira spikrakt uppåt, så undvek man en eventuellt krokig deformerad rygg längre fram i livet. Medan flickornas korsetter, som var exakta kopior av vuxenkorsetten, byttes ut allteftersom flickorna växte, fick pojkarna ta av sig sina för gott vid 6-års ålder.
Korsetten var ett inte bara naturligt, utan fullständigt nödvändigt hjälpmedel i denna självdisciplinens hårda tid. Under 1700-talet var den aristokratiska kroppen inte enbart något man förlänades genom nedärvda blodsband, den kunde också erövras, genom att man lade sig till med aristokratiska manér – där korsetten förstås hörde hemma. Med en snörning som sicksackade sig nerifrån och upp längs med ryggen, och som drogs till hårt för varje hål, för att slutligen knytas allra högst upp – så var det sena 1700-tales korsetten inte bara omöjlig att ta på sig utan hjälp. Den krävde också att man tog spjärn emot någonting, som en sängstolpe, för att den skulle bli så välsittande som möjligt. Idén att man skulle ”lida pin för att vara fin” var helt etablerad – och ordet bekvämt är som bekant ett relativt begrepp.
Revolutionärt förbud Under 1700-talets senare hälft lättade så korsetten för en period sitt hårda grepp om den kvinnliga kroppen, åtminstone i Frankrike. Att vara anhängare av författaren och den politiska filosofen Jean-Jacques Rousseaus (1712-1778) åsikter var både inne och djärvt. Rousseau drev tesen om att människan av naturen är god. Men att hon blivit förstörd av vetenskapen, samhällsapparaten och konsterna. Rousseau ifrågasatte både arvsynden, framstegstanken och äganderätten. För att människan skulle bli en bättre och friare varelse propagerade Rousseau bland annat för en barnuppfostran som rättade sig efter det lilla barnets behov och utvecklingstakt – och ett mer ”naturligt” liv. Ett liv utan korsett, för både stora och små. Tankar som bland annat anammades av Marie-Antoinette (1755-1793) som i ett hörn av den grandiosa Versailleträdgården emellanåt lekte bondmora på en minutiöst iscensatt liten farm.
I puritanska England hade man dock alltid snört sig mer, och kanske även hårdare, än de snobbiga fashionabla fransyskorna, då en lös kropp var ett tecken på att man hade en upplöst sexualmoral. En hårt kontrollerad ”kulturkropp” var helt enkelt ett bevis på att det innanför det styva pansaret till klädedräkt huserade en hög moral. På de engelska bordellerna lyste alltså korsetterna med sin frånvaro. Eller, om de fanns där, som erotisk kittlare, så var de lika upplösta som husets moral var okultiverat låg.
Rousseaus och upplysningens tankar blev en ideologisk utgångspunkt för den franska revolutionen 1789. En revolution som bland annat förbjöd användandet av korsett, eftersom den hårt snörda korsetten först och främst var ett plagg som associerades med överklassens kvinnor. Men redan innan förbudet hade korsetten blivit omodern då 1770-talets mode, helt i samklang med frihetsideologierna på modet, föreskrev en enklare lösare look. Och med 1790-talets vurm för en neoklassicistisk stil, med midjan högt placerad, alldeles under bysten, så förpassade både underkjolar och styva korsetter till garderobens inre. Fokus kom nu att hamna på bysten istället för på midjan, som mer eller mindre försvann. De hårda korsetterna ersattes med mjukare hudfärgade modeller som istället för att skapa en så smal midja som möjligt nu skulle ge den liljevita bysten ett naturligt lyft, och samtidigt skapa en illusion av naken hud under de tunna flytande tygerna. Men redan 1811 sjönk midjan tillbaka till sin naturliga plats. Den lösa lediga neoklassicistiska stilen var alldeles för förknippad med revolutionsårens promiskuitet, kaos och oordning för att bli särskilt långlivad.
Texten ”Korsettens fasta grepp” är hämtad ur min bok ”UNDERBART” (Albert Bonnier förlag). Boken är slutsåld men finns att låna på biblioteket.
Kommentera