Det har skrivits otroligt mycket om min bok om Margò Fallai som kom ut alldeles i början på året. Det är kul. Några som skriver om boken har haft en och samma invändning. De tycker det är tråkigt att ”min” röst inte hörs, att jag bara skrivit ned exakt vad Margò sagt. Att min röst inte hörs kan jag nu i efterhand också tycka är trist. Tanken inledningsvis var att kapitlen i ”jag-form” (Margòs röst) skulle varvas med min egen röst i form av egna kommentarer och minnen (min mamma arbetade kort hos Boutique Margot). Boken skrevs också som två röster, men tyvärr föll min bort. Det är sådant som händer i en arbetsprocess.
Vad som dock är helt fel, det är att jag bara skulle ha nedtecknat Margòs livshistoria rakt upp och ned. Den som tror att det går att skriva som folk talar, det vill säga i skrift återberätta vad någon säger, har aldrig gjort en intervju och sedan utsatt sig själv för att omvandla det talade till text. Skriver man precis vad folk säger, så låter precis alla som totala puckon. Det spelar ingen roll hur välformulerad eller verserad personen i fråga är. Talspråk måste omvandlas. Inte ens en spontant berättad livshistoriaa går att återge i obearbetat skick. Och i fallet med boken om Margò så är det inte heller så att hon skrivit den med hjälp av mig, som somliga påstår. Det är tvärtom, jag har skrivit den med hjälp av Margò. Jag kontaktade helt enkelt Margò och frågade om jag fick skriva hennes biografi. Margò hade ett krav: att vår personkemi klickade. Det gjorde den, en eftermiddag på Cadierbaren på Grand Hôtel.
Bilden här nedan är från boken, och föreställer förstås Margò.
Kommentera