”Haute couturen är inte en konstart, men den fanns till för att beledsaga ett sätt att leva, som inte längre finns”, sade Pierre Bergé, Yves Saint Laurents högra hand och tidigare livskamrat. Han talade till en församlad tårfylld världpress som trängt ihop sig i en liten 1700-talssalong i YSL:s högkvarter vid Alma Marceau i Paris. Utanför var det en solig, lite kylig vinterdag, närmare bestämt måndagen den 7 januari, 2002.
Yves Saint Laurent själv, hade precis lämnat salongen, efter ha meddelat att nu är det över. Det är slut, för alltid. Haute couture- huset YSL stänger. En epok går i graven. Smittar det?, var det ingen som vågade fråga. Men säkert snuddade en och annan vid tanken. Att detta är början på slutet, till haute couturens slutgiltiga fall. I Franrike utbröt oproklamerad landssorg. Men, undrade säkert några, när nyheten dagen därpå trängde undan Argentina, euron och sportresultaten från tidningssidor och sändningstid, kommer YSL inte att finnas mer?
Varumärket YSL levde vidare. Det var redan sedan tidigare sålt till lyxkonglomeratet Gucci Group, vars kreative chef då hette Tom Ford, en person som Yves Saint Laurent inte gillade överhuvudtaget. Yves Saint Laurent hade för egen del sedan 1998 enbart sysslat med haute-couturen. Med det där som är sååå exklusivt att det inte hänger på galge i butik och reas när nästa säsong tränger på. Det som skapas i ateljé, under många långa timmar, och som innebär massor av provningar. Finns inte kunden i Paris, flygs både toile – modell i muslim som plagget byggs upp på – tygprover, sömmerskor och assistenter till kunden, om hon så än bor i arabiska öknen, Texas eller oljedömet Norge. Prislappen blir därefter. Ett haute couture-plagg kostar lika mycket som en högstadielärare tjänar, på två år.
Den där dagen 2002 var dock inte första gången haute couturen kände av dödsryckningar. Under sin drygt hundraåriga historia, har man ett par gånger varit nära total kollaps och utplåning. När nazisterna under andra världskriget ockuperade Paris, tvingades flera ”hus” sätta nyckeln i låset och stänga. Krig och glamour är liksom två företeelser som inte riktigt passar ihop. Madeleine Vionnet (1876-1975), känd för att ha befriat kvinnan från korsetten, valde att gå i pension. Italienfödda Elsa Schiaparelli (1890-1973), som använde sig av tyger designade av Dalí och som gjorde surrealistiska hattar, vilka såg ut som lampor, flydde till Amerika. Hennes ärkefiende Coco Chanel (1883-1971) hade stängt sin verksamhet redan innan kriget, men lät sig gladeligen ockuperas helt privat, i sitt sovrum – av en nazist. Senare ursäktade hon sin kärleksaffär med att ”I min ålder får man var glad om någon vill dela ens säng”. Nazisterna nöjde sig dock inte med att ha erövrat Chanel, utan fick sommaren 1940 den bisarra idén att flytta hela franska haute-couture verksamheten till Berlin. Den grå tyska huvudstaden behövde lite glamour, och den makt över smaken som haute-couturen förde med sig. Designern och ordföranden för Chambre Syndicale de la Couture, Lucien Lelong (1889-1958), sade ifrån. ”Paris haute-couture är inte flyttbar. Varken i små eller stora delar. Den existerar i Paris, eller inte alls”. Och så fick det bli. Haute couturen sysselsatte då drygt 13.000 personer, med oerhörda kunskaper i den högre sömnadskonsten, som är haute-couturens bokstavliga mening. Nazisterna kontrade med att förbjuda Frankrikes modeindustri att exportera sina varor.
Men man överlevde. Christian Dior (1905-1957) firade med att 1947 lansera ”the new look”. De vida kjolarna tog så mycket tyg i anspråk, att modellerna vid en fotografering invid matmarknaden på rue Lepic i Montmartre blev överfallna och fick kläderna sönderrivna av köande kvinnor och män. Överdådet stack i ögonen. Under så många krigsår hade man varit tvungen att spara, snåla, lappa, sy om och återanvända, att det här blev för mycket. Och den trådsmala midjan, som fixerades med hjälp av inbyggd korsett uppbyggd av bland annat hästhår, gillades inte av alla. Skall en klänning anpassa sig till kvinnan, eller kvinnan till klänningen? Frågade man sig. Förförde gjorde haute couturen iallfall. Den andades en lyx alla kvinnor ansågs längta efter. ”Namnet på din frus bästa vän är Christian Dior” var rubriken på en artikel om de åtråvärda plaggen, vars innersta hemlighet var dess sinnrikt uppbyggda insida. En insida som drygt femtio år senare överraskade haute-couture samlaren Tracy Tolkien. I sin bok ”Vintage – the art of dressing up” berättar hon hur hon en gång hade turen att komma över en hel kollektion couture plagg, som tillhört en kvinna verksam i franska motståndsrörelsen. I en tillhörande aftonväska, upptäckte Tolkien en omsorgsfullt insydd och gömd cyanidkapsel..
Dior gillade smala midjor. Så pass mycket att han ville ha en själv, vilket blev hans fall. Han dog under en bantningskur i Italien 1957. Men huset Dior överlevde. Haute-couturen är en seglivad historia. Den blott 21-årige assistenten ärvde Diors tron, och gjorde genast succé. Han hette Yves Saint Laurent och hyllades som haute-couturens räddare i nöden.
Men glädjen skulle inte bli långvarig. 1960 kallades Yves Saint Laurent in i det militära, för att strida i Frankrikes krig mot det egna födelselandet, Algeriet. Yves Saint Laurent bröt ihop, och under tiden ersatte man på huset Dior honom med Marc Bohan. Yves Saint Laurent samlade sig dock och stämde dem – med framgång. Pengarna blev grundplåten till egna ”huset” som han öppnade 1961 tillsammans med sambon Pierre Bergé.
De två översta bilderna visar Yves Saint Laurent på presskonferensen 2002, den tredje bilden: Coco Chanel.
Kommentera