Häromdagen var jag på världens sorgligaste begravning i Storkyrkan. Vi sade farväl till Gunilla Sempler, mamma till Jacob som är min son Jens vän sedan 6-års. Idag är sönerna 26. Gunilla blev 55. Jacob höll ett bottenlöst gripande tal till sin mamma, som han idag har lagt ut på facebook, därför kan jag publicera det här. Ett barns kärlek. Ett barns förtvivlan över en mamma som försvinner in i alkoholens förrädiska famn. Vi saknar dig Gunilla! Och vi kommer för alltid hålla hårt om Jacob.

 

 

 

Älskade mamma,

Din energi. Ditt leende. Ditt enorma skratt. Din värme. Din generositet. Dina färgglada kläder. Dina för stora armband som alltid trillade av.

Jag saknar dig så. Jag vill krama dig, jag vill se dig dansa, höra dig sjunga, känna doften av din fantastiska matlagning. Känna doften av dig.

Jag minns ditt skratt, jag minns ditt leende, jag minns dina vackra ögon.

Vi lekte. Vi dansade. Vi lagade mat. Vi lyssnade på Hassan. Vi drack te. Vi dansade. Vi gosade med Rascel. Vi åkte till Gotland, med bonsaiträdet på taket. Vi badade. Vi cyklade. Vi skrattade med pappa. Vi skrattade åt pappa. Vi åt. Vi reste över hela världen tillsammans.

Vi förlorade pappa. Vi förlorade Rascel. Vi hade inbrott. Det var du och jag mot världen.

Du kramade mig. Du kramade mig. Du pussade mig. Du dansade. Du pussade mig. Du kramade mig så mycket så jag skämdes, men blev alldeles varm på insidan. Du pussade mig.

Du tog mig till en illaluktande pianolärarinna. Du lagade lasagne. Du lagade polpette. Du lagade så mycket pasta. Du lät. Du lät så högt. Och du dansade.

Du gav mig kärlek. Du gav mig så mycket kärlek.

Du gav mig dåligt samvete. Du gav mig ångest. Du gav mig språket. Du gav mig känslorna. Du gav. Du gav. Du gav så mycket.

Du förlorade så mycket. Du förlorade pappa. Du förlorade Rascel. Du förlorade din pappa. Du förlorade din mamma. Du förlorade lägenheten. Du förlorade så många vänner. Du förlorade dig själv.

Du gjorde mig så illa. Du skrek. Du grät. Du ljög. Du manipulerade. Du sjöng. Du drack.

Du slutade. Du gjorde mig så oerhört stolt. Jag kommer aldrig glömma det. Jag var så glad.

—–

Sen började du dricka igen. Du fortsatte. Du slutade aldrig.

Jag tröstade. Jag tog dig till doktorn. Jag tog till dig Maria. Jag tog dig till doktorn. Du gjorde mig glad. Du gjorde mig ledsen. Du gjorde mig orolig. Du gjorde mitt hjärta så illa. Jag flyttade.

Jag ringde. Jag grät. Jag betalade. Jag ringde med en klump i magen. Jag grät. Jag betalade. Jag grät. Jag grät.

—–

Du skrattade. du dansade. Du skrattade.

Du höll aldrig inne med vad du tyckte.

Du höll inte inne dina pruttar för den delen heller.

Du skrattade.

Du sket i vad andra tyckte.

Du gjorde de mest fantastiska frukostarna, luncherna, mackorna och middagarna.

Du kokade te.

Du skrattade.

Du såg alltid till att det fanns blommor hemma.

Du rimmade. Du lackade paket.

Du skrattade hysteriskt. Och du gjorde folk så härligt obekväma.

Du är den osvenskaste svensken jag träffat.

Du hjälpte dina vänner. Du hjälpte mina vänner. Du hjälpte dina patienter. Du hjälpte grannar. Du hjälpte så många. Men kunde inte hjälpa dig själv.

Du spelade piano. Du spelade så mycket piano. Du lyssnade på den konstigaste musiken. Du sjöng den konstigaste musiken.

Din spontanitet. Din enorma spontanitet:

Jag kommer hem och där sitter en fransman, en italienare och en tysk. Som någon slags dålig Bellman. Dem har du bjudit upp för att visa hur en lägenhet i Gamla stan ser ut. Inga konstigheter tyckte du.

Jag kommer hem och där sitter en långhårig, nybliven hippie och spelar bongotrummor. Du berättar att ni ska anordna en och en halv veckas trumkurs här hemma i lägenheten. Inte heller några som helst konstigheter.

Jag kommer hem och där sitter fler kvinnor än vi har stolar. Och vi hade väldigt många stolar, just in case. Du berättar att ni ska ha ett två veckors veganretreat hos oss på Gotland. Kom Jacob och sätt dig så ska Lena berätta lite om dina energifält.

Jag kommer hem och där sitter Lakha Lama. En av Dalai Lamas närmste män. ”Kom och sätt dig på din pappas tibetanska lapptäckskudde” säger han svepandes med sin lila dräkt. Din pappa var här förut, han berättade att han var väldigt stolt över dig. Jag frågade varför pappa inte kunde ha väntat tills jag var hemma med att säga det, när jag inte sett honom på 7 år. Lakha svarade att din pappa verkade alltid ha lite bråttom.

Jag kommer hem till en väninna. Ytterligare en väninna. Och sen kommer en till väninna. Alla dessa väninnor.

Jag vaknade till dina lappar. Dina vackert handskrivna lappar med din oläsliga handstil. Varje morgon låg det en lapp på ett fullkomligt dignande frukostbord med tända ljus. De varierade inte särskilt mycket lapparna. Det stod när du skulle komma hem och att du älskade mig.

Du älskade pappa. Han älskade dig. Ni älskade mig.

Jag älskar er.

Jag älskar dig mamma.

Jag saknar dig så.