Detta riktar sig till dig som känner ångest varje gång du ska klä dig inför en ny arbetsdag. Jag vet att många känner press på sig att ha en varierad klädstil, vilket enligt min mening är helt galet.
Hur förväntas det då att du ska se ut på jobbet? Svaret på den frågan blir nog lika många som antalet personer som får frågan. Har man tur så får man arbetskläder från arbetsplatsen, vilket ju är det absolut enklaste och bästa. Personligen skulle jag inte ha något emot att ha en arbetsrock på mig. Det vore nog ganska skönt och dessutom skulle de som besökte arbetsplatsen veta exakt vem som arbetade där och kunde vara behjälplig. Ingen behöver oroa sig över att den privata garderoben inte räcker till.
Min arbetsplats är så liten och därför behöver vi inga arbetskläder ännu, men kommer det nya kunder som ska sy, så skärper vi till oss och dressar upp en grad. Skyddsrockar och overaller åker givetvis på vid färgning, målning och andra geggiga göromål som har med teater och film att göra.
Arbetar du på kontor, bank, butik eller någon annanstans där du träffar mycket kollegor och kunder och dessutom måste ha egna kläder, så kan du ju inte vara helt privat.
Man måste anpassa sig till sin arbetsplats. Arbetsplatsen är ju det ställe där man spenderar hälften av sin vakna tid. Därmed inte sagt att man ska utplåna sin personlighet, vilket vi kvinnor tenderar att göra. Jag kan förstå att vi gör det, eftersom vi är kollektivister och inte individualister.
Under årens lopp har jag jobbat en del med stil-coaching för chefer och mellanchefer. Framgångsrika och mycket begåvade kvinnor och män. Männen är enkla, de gör direkt som jag säger, de är vana att ta regi och ge regi. Eftersom de är skolade i lagsport ser de inte det som ett nederlag när någon som vet bättre säger till dem, gör som jag säger. Dessutom är de vana att vara respekterade oavsett hur de ser ut, tjocka, smala, långa, korta, fula eller snygga. Med kvinnorna är det helt annorlunda. För dem är det knivigare. Som alla kvinnor är de missnöjda med sitt utseende, allt från tjocka lår, gäddhäng, fel hårfärg, dubbelhaka, för liten byst, för lång, för taskigt hår o.s.v. Har ni hört det förr?
Dessutom förutsätter man att en kvinna ska ta hand om sin look helt själv, att det på något sätt ligger i generna, att det är en medfödd kvinnlig egenskap. Och att det är självklart att som kvinna är man superintresserad av yta. Det är det som är essensen med kvinnligt. Skitsnack! Jag känner många kvinnor som är helt ointresserade av sitt yttre, men har varit tvungna att lära sig – precis som man lär sig köra bil, jaga, spela golf och fotboll – för att kunna få en bättre lön och få sina medarbetares respekt. Detta kan i ovana öron låta helt bisarrt. Men vi ska inte glömma att vi människor blir förförda av ett trevligt yttre oavsett om vi vill eller inte.
Ska du presentera något för en grupp människor, så har du ingen chans om de inte gillar vad de ser inom en minut. Tyvärr kan man inte göra så mycket åt det, för vi människor fungerar så. Återigen är det inte fel att se snygg ut, snarare helt naturligt. Den som påstår motsatsen är tyvärr inte bevandrad i människans historia.
Fortfarande är kvinnors kläder på jobbet ett hett ämne. Jag skönjer en viss frustration hos många mycket skärpta yrkeskvinnor. De flesta kvinnor vågar inte ha en röd klänning och ett rött läppstift, för de tror att det sänder ut sexuella signaler. Undra om Christina Stenbeck tänker så? I och för sig så är hon ägare, men jag har noterat att hennes vd numer avgubbifierat sig och bär ärmlösa klänningar med färg och lössläppt fönat hår. Hon har blivit inspirerad av sin chef.
Tyvärr har många kvinnor manliga chefer som inspirerar åt det mer herriga hållet. Förmodligen har de aldrig tänkt i de banorna, men ser de sig om så kan de nog upptäcka det ganska snart. Det kanske är därför många kvinnor har mannen som norm vid klädvalet på arbetsplatsen. Jag kallar det för gubbifiering. Det vill säga svart kostym, vit blus och topp, på sin höjd en ljusblå blus, en lättskött sportig frisyr och rektangulära glasögon, möjligen en missklädsam halv hög klack. Denna kostymering säger absolut ingenting om bäraren, varken kön eller personlighet. En slags avkönifiering för kvinnans del. Att vara traditionellt feminin med klänning, långt hår och klackar är bland det absolut värsta som finns. Jag kan förstå om man inte vill bära en sådan kostymering – med största respekt. Men jag tänker främst på alla som tycker att det är kul med lite flärd, som inte vågar uttrycka det. Fortfarande känns den feminina looken på den vuxna kvinnan som tabu, vilket är helt sjukt.
Av den riktigt unga kvinnan förväntas det en viss femininitet – som den klassiska historiska jungfrun. Tragiken ligger väl i att vi får klä ut oss till herrar eller unga flickor, men absolut inte till feminina vuxna kvinnor. Det är dags att återerövra kjolen. Tror förresten att en hel del män nog skulle tycka att det vore oerhört bekvämt med kjol. Det är bara att titta på hantverkskjolen, som man kan se på supermacho-hantverkare och sköna sopåkare under det ”varma” halvåret.
Återkommer om några dagar med mina tankar om en basgarderob på jobbet. På återseende!
Bilderna är tagna av Karina. Översta bilden är från Bokmässan hösten 2012, den undre från Paris.
Kommentera