Nu ska jag berätta två intressanta löneförhandlingshistorier från kulturvärlden. Förhandlingarna sköttes från respektive teater av kvinnliga mellanchefer. Kanske inte så märkvärdiga historier, men ändå värda att beakta.
Mitt första stora kostymuppdrag på Stockholms Stadsteater fick jag 1994, tror jag. Det var ”Det är från Polisen” en engelsk komedi, som vår regissör, Benny Fredriksson (numera teaterchef) gjorde om till en thriller. Jag hade utöver en lång utbildning redan då en 10-årig karriär som egenföretagare. Jag var vintagespecialist, underklädsdesigner, popkostymör, stylist, kostymassistent på både film och teater, kostymtekniker, hade egna kostymuppdrag och en egen ateljé där jag sydde brudkläder och Nobelblåsor till flotta kvinnor som Harriet Andersson. Jag hade också kostymerat TV4:a nyheternas och hallåor, turnéledare runt om i världen o.s.v. Ingen rast, ingen ro, det arbetades helt enkelt 24/7 (precis som idag). Året innan hade jag fått mitt första stora institutionsuppdrag. Att göra kostymerna till Amadeus på Riksteatern med Benny som regissör, Rikard Wolff spelade Salieri och Björn Kjellman var Mozart. Jag var helt enkelt ingen novis inom teater, film och kostymering. Hade dessutom ett långvarigt mycket gott samarbete med media i alla dess former.
Så, inför förhandlingen 1994 om arvodet på Stadsteatern risslade jag upp mig i en flott Revillon mink, väska och sjal från Hèrmes. Hade nämligen fått skvaller att lönetanten på Stadsteatern var ”sådan”. Tänkte att då vet hon att det kostar att ligga på topp.
Lönetanten på Stadsteatern hade mitt arvode helt klart för sig och berättade hur hon tänkt. Eftersom jag endast var 33 år, så fick jag si och så mycket. Då blev jag riktigt förbannad och ifrågasatte om inte min yrkesskicklighet, arbetslivserfarenhet och utbildning räknades in i arvodet. Nej, det var endast baserat på ålder. När jag höll ett föredrag om mina uppdrag och vad jag gjort för att förtjäna en slant till, så bad hon att få återkomma. Jag var tvungen att upplysa henne att en kostymtecknare på 50 år inte nödvändigtvis hade gjort lika mycket som jag under mina tio yrkesverksamma år. Tanten tog sig samman och återkom med ett nytt bud: du får det högsta arvodet, samma som de gamla tanterna.
Jag säger tanterna, eftersom manliga kulturarbetare alltid har en tendens att få mer betalt oavsett utbildning. Ett talande exempel är att en sömmerska/skräddare/tillskärare med lång utbildning har sämre betalt än en scentekniker som gått i lära på teatern. Varför då? Jo, därför att skrädderiet till 90% bestått av kvinnliga skräddare.
Nästa exempel är rent skrattretande. Det hände för några år sedan. Jag hade fått ett fint kostymuppdrag på GöteborgsOperan. Hade tidigare gjort fyra stora musikaluppdrag där. Kostymrecensionerna hade varit topp och jag fick en hel del media på kostymarbetet till och med innan premiär. Denna gång var det Läderlappen vi skulle ta itu med. Löneförhandlerskan ringer, en mycket trevlig dam. Hon frågar vad jag vill ha i arvode, mitt givna svar är: samma som vår manliga scenograf.
– Det går inte, för ni går inte under samma avtal, sade damen.
– Jag har inga avtal med någon. Jag är egenföretagare och entreprenör sedan många år, det vet ni.
Till saken hör att scenografer nästan uteslutande varit män, på senare år har ett fåtal kvinnor lyckats ta sig in i branschen. Kostymdesign har givetvis varit ett kvinnogebit och därför har det yrket lägre status och arvode, eftersom det ju är så roligt att hålla på med kläder. Vi kvinnor är uppfostrade till att vara vänliga, följsamma och tacksamma, särskilt när man har ett så roligt och inspirerande yrke. Tänk om vi ändå kunde praktisera denna fostran gentemot varandra när det knorvar till sig.
Arbetet för mig och den mycket trevliga scenografen var likvärdigt i storlek. Jag kan förstå om den ena får mer om det bara är en kostym och ett jättebygge, eller en stol i en box och 100 kostymer.
– Bästa fru Löneförhandlerska, sade jag, nu är det upp till dig att se till att jag får samma gage som scenografen och du vet att detta är en könsfråga. Dessutom är du kvinna och borde skärpa dig och stå upp för mig hos din chef. Jag har aldrig spräckt en budget, dessutom har ni fått använda er av mina förnämliga tyg och fabrikskontakter, vilket resulterat i material och måttsydda kostymer till fabriks- och grossistpris. Och om du dessutom tittar på min bakgrund, så har jag jobbat längre och mer varierat än min kollega. Kan du svara mig på varför jag ska ha mindre gage än honom. Ge mig en vettig förklaring, så ser vi om jag kan godta den. Adjö!
Tanten ringde efter två veckor.
– Nu har jag sett till att du får samma som scenografen och det satt hårt inne hos överheten kan jag säga.
Till saken hör att det endast handlade om 10.000 sek . Jag anser att det är en könsfråga, som dessutom kvinnor med chefsbefattning vårdar ömt. Lika lön för lika arbete – dit har vi inte nått ännu. Och det kommer att dröja, tro mig, så länge vi tanter inte backar upp varandra.
Kommentera