Oavsett konjunktur kan legendariska varuhuset Liberty i London stoltsera med att hos dem råder det minsann alltid blomstrande tider. I alla fall på den berömda avdelningen för textil i metervara. Där fullständigt prunkar det av färg, ståndare och pistiller.
Det är framförallt blomstermönstren, och särskilt det småblommiga, som vi förknippar med Liberty. Under de senaste åren har Liberty blommorna synts hos bland annat Acne, Jaeger, Balmain, Junya Watanabe och även prytt sneakers från Nike. Men Liberty är nu långt ifrån enbart blommor och blader. Företaget startades 1875 av Sir Arthur Liberty vars affärsidé var att under ett och samma tak samla varor som tilltalade en kultiverad intellektuell elit. En exklusiv grupp som ansågs ha inbyggd fingertoppskänsla för god smak men också fungerade som trendsetters. Vips skulle den goda smaken spridas som ringar på vattnet till vanligt folk. En smakutbildningsidé som även kom att drivas i Sverige – av Ellen Key och Svenska Slöjdföreningen med sitt projekt Vackrare vardagsvara (1919).
Liberty var förstås inte en pedagogisk institution utan en butik med vinst i sikte. Och man växte så det knakade. Men än idag finns man kvar i det spektakulära huset i Tudorstil på Great Marlborough Street som stod klart 1924. Precis då som nu bågnar avdelningarna av ”det allra senaste”. Medan man under slutet av 1800-talet lockade kunder med japanska lackbord, kinesiska vaser, indiska juveler och handtryckta tapeter av William Morris (bild nedan) så håller man idag ställningarna genom att vara trogen sitt ursprung. Det vill säga erbjuder en eklektisk mix av trendiga varor, samtidigt som man odlar den egna Liberty looken. Skönhetsavdelning, rakstuga, thésalong, cutting-edge mode – allt ryms.
Redan från start knöt Liberty till sig de mest namnkunniga konstnärerna och konsthantverkarna. Ofta var de engagerade i Arts & Crafts rörelsen som propagerade för det manuellt framställda hantverket och var emot det industriellt massproducerade som ansågs själlöst (och därmed fult). Åt Liberty designade de bruksföremål och tygmönster på frilansbasis, dock oftast anonymt. Den tidiga Liberty stilen var förstås präglad av sin tid och blev så pass förknippad med 1880-talets rådande naturromantiska slingrande jugend-estetik att inriktningen i Italien kom att kallas Stile Liberty.
Liberty – vars kunder inte bara var smarta och välbeställda (det var inga outlet-priser precis) utan också kända – utvecklades precis som det var tänkt: till den goda smakens tempel. Under 1800-talets slut hörde Isadora Duncan, Marcel Proust och Paul Poiret till stamkunderna. Att anlita Liberty som ”Simon & Thomas”, det vill säga som inredningsfirma – var ett bevis på att man hängde med (och hade råd). I Sverige stoltserar exempelvis Tjolöholms Slott på västkusten med en helt intakt Liberty inredning daterad 1904 som mer eller mindre är en orgie i William Morris, en av Arts & Crafts rörelsens frontfigurer. Värt en omväg på bilsemestern, eller varför inte ett mål i sig?
Anna Buruma, arkivarie vid Libertys arkiv, har i boken Liberty and Co. in the Fifties and Sixties – A Taste for Design (ACC Editions, 2009) kartlagt vilka som i mer modern tid kom att sätta sin prägel på Liberty. Under 50-talet kunde man bland annat hitta Terence Conran i ateljén för design av nya tygmönster. Där tog man fram moderna abstrakta mönster samtidigt som man förnyade de klassiska blomstermotiven och höll liv i de mer traditionella mönstren med jugendförtecken. Det anordnades utställningar med unga heta utländska designers på modet, bland annat italienarna Gio Ponti och Piero Fornasetti. Och på 60-talet, det första decenniet då man ordentligt började intressera sig för ett retrospektivt mode, så blåste man nytt liv i de gamla William Morris mönstren man hade i arkivet.
Under det mönsterälskande orädda 60-talet började Liberty tygerna i allt större utsträckning användas av modedesigners i ropet. Jean Muir, engelsk konfektionsframgång som startat sin karriär som praktikant hos Liberty – blev nästan synonym med Libertys frodiga ibland extremt färgstarka mönster. Drottningen av pop och kort-kort, Mary Quant, använde sig flitigt av Libertys mönstervärld – och gärna då de mer stiliserade blomstermotiven. Också Yves Saint-Laurent hade Liberty som leverantör, bland annat skapade han 1968 en mustig folkloreinspirerad kollektion med hjälp av tyget Macedonia. Liberty hade också en ”egen” klädlinje. Själva modellerna (klänningarna, kjolarna och dräkterna) köptes upp som toiler (provplagg att använda som mönster) hos designers som Balmain och Givenchy för att sedan sys upp i Libertys egna tyger. Med hjälp av modefotografer som David Bailey och Irving Penn spreds Libertys mönster över hela modevärlden.
Det modemärke som fått Liberty att nästan för evigt förknippas med det småblommiga är förstås franska Cacharel. Märket grundades av Jean Bousquet (född 1932) som i samband med flytt från ett sömnigt Nîmes till ett jazzigt Paris på 50-talet bytte namn till det lite kaxigare klingande Cacharel. I Paris började Jean Cacharel först som designer av herrskjortor med en egen liten ateljé men snart slog han sig på kläder för henne istället. 1962 öppnade upp dörrarna till modehuset Cacharel.
Jean Cacharel var som ett lackmuspapper när det gällde att fånga upp tidens vibrerande känsla. Tidigare hade modet dikterats av auktoritativa designfarbröder i haute-couture-salongerna och överlag varit rätt damigt och stelt. Nu skapades det av levnadsglada killar och tjejer på gatan istället (precis som idag). Modet var både kul, sexigt och experimentellt – men framförallt ungdomligt. Jean Cacharels största inspirationskälla var svägerskan Corinne Sarrut, ung designer som klädde sig i en mix av billig konfektion, egna sydda grejer och loppis- fyndade småblommiga 40-tals klänningar. ”Det handlade om att gå på loppis och skapa förändring” har han själv lite korthugget summerat tidsandan. Cacharels idéer om en romantisk avslappnad look och Libertys retro-blommiga mönstervärld passade varandra perfekt. Cacharels bohemian-chic look kom sedan att dominera stora delar av 70-talet (bild nedan), och blev förstås därmed flitigt kopierad. Inte sällan syddes kopiorna upp i äkta Liberty tyg.
Dagens Liberty (bild ovan från Cacharel 2009) skiljer sig inte särskilt mycket från ursprunget. Trendkänslan är lika hög nu som då. Sedan begynnelsen har man knutit till sig de bästa inköparna och låtit dem fara världen runt i jakt på inspiration, nya saker och formgivare på framkanten. På avdelningen för tyg finns fortfarande William Morris omisskännliga mönster kvar på hyllorna, andra gamla favoriter gör comeback fast i nya färgkombinationer och inför 2009 gick uppdraget att skapa nya tygmönster till sex samtida konstnärer med kultstatus: Grayson Perry, Paul Morrison, Anj Smith, Mike McInnerney, Simon Hart och Michael Angove. Och för att fortsätta i andan ”tradition och fönyelse” så förenas den här säsongen återigen Cacharel och Liberty i en relansering av mönster och plagg från när det begav sig på 70-talet, allt i en exklusiv begränsad upplaga. Men hur gick det med det pedagogiska då? Har mammon totalt konkurrerat ut Arts & Crafts rörelsens idéer som även var Sir Arthur Libertys ideologiska utgångspunkt? Well, inte riktigt. Liberty bedriver faktiskt kursverksamhet i bland annat konsten att sticka och sy. Trend eller tradition? Både och kanske.
Kommentera