En som funderat på hur brösten skulle kunna få ett ordentligt stöd utan att använda sig av konstruktioner som vilade på höfterna var Herminie Cardolle vars firma Cadolle Company specialiserade sig på måttbeställda underkläder. Cardolle var vän till den berömda anarkistiska revolutionären Louise Michel och kombinerade vänsterideal med kapitalistiska ambitioner. Hon startade sitt framgånsrika företag 1887 i Buenos Aires. 1910 flyttade Cadolle Company till Paris och rue Cambon – där man fortfarande finns kvar.
Herminie Cadolles idé var både enkel och genial – men hade inte gått att genomföra utan en av tidens nyheter, det elastiska tyget, som framställdes med hjälp av gummi som vävdes in tyget. Något som Herminie Cadolle hade råd att experimentera med hos vävfabrikanter i Lyon. Cadolle uppfann axelbandet, på det ”hängdes” sedan olika elastiska sektioner – som tillsammans kom att forma en slags föregångare till bh:n. Den första modellen hette ”bien-être”, det vill säga ”välmående”. Ett underplagg att må bra i helt enkelt. I Codelles kundregister finns det gott om celebriteter. Mer eller mindre välmående. Det var här Mata Haris bh med lönnfack för hemliga meddelanden syddes. Och det var hos Codelle som Christina Onassis lät beställa samma uppsättning underkläder i sex upplagor. En till varje hem.
Men det var inte bara krig och elände som bidrog till att korsetten äntligen blev en förlegad form att stöpa kroppen i. Sedan 1904 hade engelska suffragetter fört en stenhård informationskampanj om den medicinska faran med en för hårt snörd kropp och om korsetten som en kvinnofälla. 1911 spred sig en feber över hela världen som effektivt skulle ta kål på de hårdaste korsetterna. Tangofebern. För att kunna ta ut svängarna ordentligt i dansen blev korsetten både mjukare och tvådelad. Stor betydelse för behåns utveckling hade Mary Phelps Jacob, alias ”Caresse Crosby”, som 1913 tillsammans med sin franska husjungfru konstruerade en mjuk dansvänlig behå av två näsdukar och bomullsband. 1914 fick hon patent på sin uppfinning och försökte göra behån kommersiell, men projektet misslyckades. Senare skulle hon komma att sälja patentet till Warner Company som utvecklade modellen till en storsuccé.
En av tidiga 1900-talets största designers, Paul Poiret (1879-1944) förbjöd sina kunder att överhuvudtaget använda korsett. Samtidigt fascinerades Paris av ryska baletten vars orientaliska kroppsbejakande dräkter i design av Léon Bakst banade väg för ett nytt mer konturlöst mode. Isadora Duncans barfotadans och lösa tunikor inspirerade bland annat draperingarnas mästarinna Madeleine Vionnet (1876-1975) till att skapa en nyare ledigare silhuett. För första gången var det möjligt för en elegant kvinna att faktiskt stå upprätt med rak rygg. Paradoxalt nog fick hon istället svårt att sitta ned. För den nya rakare silhuetten gjorde knälånga supertajta gördlar populära, omöjliga att böja sig i. Och Paul Poiret, som själv såg sig som en av kvinnans stora befriare, hans kjolar var så snäva nedtill, att de tvingade kvinnan till en fånigt trippande gång. Att kliva upp i en bil, klädd i något från Poiret – det var helt omöjligt. Av förklarliga skäl så blev Poirets karriär inte så lång.
Alltmer poppis blev det att röra på sig. Att susa fram i bil var coolt. Cykla och spela tennis var högsta mode. Alla de här sysselsättningarna krävde sin speciella klädsel. Underkjolarna hade redan vid sekelskiftet fått ben och förvandlats till marmelucker. Tänjbar jersey blev stort. På dansgolven rådde det under 1920-talet sådan trängsel att man endast såg ryggen på de dansande. Ärmlöst, djupa urringningar bak och att visa benen blev populärt. Det ledde i sin tur att kvinnorna för första gången började ägna sig åt sisyfosarbetet att raka armhålor och ben. En platt byst var vad som gällde. Korsettmakarna var nu fullt sysselsatta med att tillverka bandåliknande behåar med knäppe i ryggen, inte helt olika de band som romarinnorna tvåtusen år tidigare virat runt barmen. Vitt, svart, cremefärgat eller rosa var färgerna på modet.
Efter första världskrigets slut var det många män som tyckte att kvinnorna på heltid skulle återvända till spis och barnafödande. Långt ifrån alla höll med. Kriget hade skapat den första emanciperade kvinnan. Stilikonen hette Greta Garbo. De riktigt vågade klippte håret kort, rökte offentligt – och bar långbyxor! Underkläder därefter förstås. Gärna silkiga puffshorts med tillhörande långt matchande linne. Rayon, som man experimenterat med sedan 1889, började nu användas i stor skala och ”konstsilket” kom att demokratisera underklädesmodet. Tidigare hade silke och spets bara varit till för dem med tillräckligt stor plånbok. Vardagens tjänstekvinnor, fabriksarbeterskor och bondkvinnor hade förstås aldrig varit i närheten av varken deformerande eller dekorerade underkläder.
Under 1930-talet gjorde underklädesfabrikanterna en otrolig upptäckt: kvinnors kroppar såg olika ut. Trots att de genom århundraden stöpts i likadana korsetter! Somliga hade stora bröst att bära på, andras bagage var både litet och lätt. Och ryggen, den kunde minsann vara olika bred, för att inte tala om midjan. 1935 introducerade amerikanska Warner Company A-B-C-D kupan, samt en fylld quiltad modell för de som ville bättra på storleken uppåt. Behån på modet var en strutformad historia som fick brösten att se ut som ett par krigsberedda missiler. En stil Jean Paul Gaultier senare skulle komma att återuppväcka och göra åtråvärd med hjälp av Madonna. I oktober 1938 presenterade företaget DuPont en revolutionär nyhet, nylonet. Två år senare fanns de första nylonunderkläderna i handeln. Nylonstrumpan blev en omedelbar kioskvältare.
De missilformade brösten visade sig vara en profetia. Andra världskriget brakade loss. Över en natt försvann vardagsglamouren. Nylonet behövdes nu till fallskärmar istället för strumpor. Och de stålvajrar som var den spetsiga behåns fundament behövdes också i krigsindustrin. I England förbjöd ”the Board of Trade” all extravagans på kläder såsom spetsar och broderier. Men nöden är uppfinningarnas moder. För att inte se helt barbent ut så målade man benen med särskild ben make-up som fanns i olika bruna nyanser. Sömmen bak sattes dit med en ögonbrynspenna. Ransoneringarna tvingade fram en snålare silhuett. Mycket var en lyx och återigen blev midjan smal.
Amerika blev den ledande underklädesnationen, eftersom Europa var satt ur spel. Hollywoodfilmernas inflytande över vårt sätt att klä oss ökade. En av idealkvinnorna var Katharine Hepburn, sportigt och praktiskt klädd i långbrallor, tröjor och platta skor. Att klä sig bekvämt blev modernt. När så kriget var slut gällde det att återvinna vad som återvinnas kunde. Av fallskärmssilket syddes lätta skrynkelfria snabbtorkande underkläder. Att snåla var dock inte Christan Diors (1905-1957) melodi. 1947 presenterade han ”the New Look”. De vida kjolarna sydda av 10 meter tyg vilade på lager av krinolinunderkjolar. Återigen snörptes midjan åt, med hjälp av i kläderna inbyggda korsetter uppbyggda av bland annat hästhår. Lika hyllad som Diors ”look” blev i modetidskrifterna och salongerna, lika ratad blev den av folket på gatan. Vid en modefotografering i Montmartre blev modellerna överfallna och fick kläderna sönderrivna av förbipasserande kvinnor och män. Överdådet stack i ögonen. Skall en klänning anpassa sig till kvinnan, eller kvinnan till klänningen?, frågade man sig.
1950-talet var en bröstfixerad tid. Ju större desto bättre. Välutrustade stjärnor var Marilyn Monroe och Jayne Mansfield. Filmisarnas favoritbehå ”Hollywood Maxwell bra” kom från Berlei och fanns i rosa, vitt eller svart nylon. Behån knäpptes fram, lyfte upp och gav brösten en fyllig rundning och en åtråvärd klyfta. Alltmer sneglade behåkonstruktörerna på de lagar byggnadsingenjörerna följde, när det gällde att konstruera broar och andra avancerade bärande konstruktioner. Behån ”Very Secret” från 1952, hade små uppblåsbara kuddar insydda i kuporna.
Förändrade underklädesmodet gjorde tonåringen. Under 1960-talets början tedde sig framtiden som en upplyst vänlig park fylld av tekniska innovationer, jämlikhet och ekonomisk rättvisa. Hushållens inkomster hade tredubblats under de senaste tjugo åren, och föräldrarna hade råd att ge barnen veckopeng. För den köptes smink, grammofonskivor och underkläder. Liten ville bli stor, men för den skull inte likna sin mamma. Trista hudfärgade gördlar blev färgglatt mönstrade. Behån blev mjukare och försågs för första gången med elastiska axelband, och förändrade därmed också gestiken. Ingen behövde längre rätta till nedhasade axelband. Kjolarna blev kortare. De kortaste kom från Mary Quant. Kombinationen kortkort och strumpeband var ingen lyckad vardagsdress, och strumpbyxan blev en stapelvara. Hetast var den opaka i knallig färg från Mary Quant. 1963 kom p-pillret. En befriare tyckte de flesta. Nu behövde ingen kvinna oroa sig för oönskade graviditeter, och ingen man för en oplanerad papparoll. För det var ju på kvinnan ansvaret nu kom att vila. Med denna praktiska ordning följde den sexuella revolutionen. I centrum hamnade då förstås den kroppsdel som så omsorgsfullt dolts och kapslats in under århundraden. Skötet. Modet blev stretchigt och kroppsnära. Jeansen tajta och trosorna minismå. Att gå utan behå var mer än helt okej, det var ett ställningstagande. Den som behövde ett stöd för bysten men samtidigt ville vara modern, klippte ut ett hål i den transparanta tunna behån för bröstvårtan – så att det skulle se ut som om man var behålös. För den som inte ville ta till saxen fanns det lösbröstvårtor att fästa på behån.
Underkläderna kunde nu inte bli så mycket mindre. Med hela kroppen exponerad blev dans- och sportplagg en stor grej under 1970-talet. Jane Fonda populariserade aerobics och här hemma lärde oss Susann Lanefelt att knipa framför tv:n iklädda turkosa lycratajts och rosarandiga leotarder. Den vältrimmade kroppen visade sig passa perfekt i 1980-talets underklädesliknande mode designat av John Galliano, Thierry Mugler, Jean-Paul Gaultier och Vivienne Westwood och friskt kopierat av billighetskedjorna. Igen blev det inne med glamour, spets och extravagans. Underklädesavdelningarna efterliknande sekelskiftets budoirer och fullkomligt dignade under ultrafeminina små sexiga saker såsom stay-ups och strumpebandshållare.
Men eftersom vi också fått erfarenhet av det bekväma och lättskötta, så fortsatte utvecklingen av sportinspirerade underkläder. Unisex stilen med samma slags sockor för honom och henne var här för att stanna. Och strax före Millenumskiftet introducerade Wolford strumpbyxor för honom. Trots att de var varma och gosiga i vinterkylan, blev det ingen julklappshit.
Idag är vi förstås befriade från korsettens tyranni, och råder helt och hållet över vår egen kroppsform. Eller? För visst har vi det väl roligt på löpband och i roddmaskiner. Och skönt när vi stressar iväg till svettiga gympapass på lunchen. En motionscykel i vardagsrummet, hantlar nedanför sängen och hopprep i hallen – det är lika naturligt som en soffa framför tv:n. Att reflexmässigt dra in magen vid åsynen av sin egen spegelbild är lika vanligt som att ha skavande stringtrosor. Korsetten sitter kanske hårdare än vad vi tror, trots att den idag saknar snörning. Den ser bara annorlunda ut, och lystrar till namn som diet, plastkirurgi, liposuction, träning och ett hundratal andra synonymer där alla modeller ger samma resultat, en formad kropp. Ibland så hårt formerad att resultatet är detsamma som det suffragetterna varnade för.
Kommentera