En gång blev jag erbjuden en rejäl summa pengar av en kille – om jag i utbyte gav honom det jag värdesatte allra högst. Jag var ung och oerfaren. Han var cool, snygg, äldre – och beredd att göra vad som helst, för att få sin vilja igenom. Men jag tvärnobbade.
Skinnpaj från J.Brand.
Min skinnjacka fick han inte. Den var svart och nött. Mjuk som en andra hud. Fodret var obscent rött, som om kroppen stod på glänt. Jackan som var av klassisk mc-modell och ett second-hand fynd, följde mig dygnet runt och överallt. På resor, svartklubbar och i sängen. Det var tidigt 80-tal och världen var MIN. Skulle jag åldras, var det tillsammans med min skinnpaj. Men ack så fort man kan ändra sig. Några år senare var jag nybliven mamma – och vuxen. Jackan åkte ut med soporna, den matchade liksom inte barnvagnen och filofaxtillvaron.
Transformerade den klassiska mc-jackan till ett upproriskt borderline-plagg gjorde Marlon Brando med filmen ”The Wild One” (1953). Elvis Presley var inte sen att haka på. Imagen som en jordnötssmörs älskande mammagris behövde nedtonas en smula. Vad var enklare än att kränga på sig en läderpaj? Jackan blev en rock’n roll symbol och för evigt förknippad med en anti-attityd. Punkarna gjorde sen under 1970-talet sitt bästa för att framstå som hårdhudade genom att upphöja säkerhetsnålen till accessoar. Skinnjackan var det självklara basplagget, en äkta hård hud som dolde den egna blekt veka pubertala nakenheten.
Modets mc-jackor mixar hänsynslöst (vad annars?) MadMax-inspirerat bredaxlat kaxigt 1980-tal med James Deans oskuldsfulla 1950-tals uppror och hård 1970-tals punk. Nitar, breda slag, kraftiga dragkedjor och spänntampar är givna detaljer. Suktar man efter en sliten andra hud i lyxdesign av Balmain eller Yves Saint Laurent gäller det dock att ha en extremt välplanerad ekonomi. Tips: stick ut på andrahandsjakt.
Kommentera