Skepparkavajen existerar i alla prislägen, material och färger. Från lenaste exklusivaste kashmir till svettig blank fetishistplast. Från sobert beige till djupaste bläcksvart. Och så i klassisk marinblå ull förstås, precis som den ”äkta” varan.
Skyldiga till populariseringen av det forna arbetsplagget, hemmahörandes som namnet antyder, på skeppare och båtar – är som vanligt duon Coco Chanel (1883-1971) och Yves Saint Laurent (född 1936). Sportiga Chanel inte bara älskade att guppa fram på vågorna, utan gillade också att vara praktiskt klädd. Något som inte var helt lätt för det tidiga 1900-talets kvinna, eftersom kläderna då hade till uppgift att understryka kvinnofiguren som ett manligt smycke. Det var rysh och pysh som gällde, samt snäva kjolar och ihopsnörda midjor. Chanel ändrade på detta, genom att introducera mjuka följsamma plagg, lätta att röra sig i – och funktionella plagg. Nästan alltid kom de kläderna ur herrarnas garderob.
På 1920-talet lade Chanel beslag på skepparkavajen. Hon modifierade den en aning genom att låta den bli figursydd, och bytte ut den stela kraftiga vattenavvisande ullen mot en mjukare variant. Men kvar blev grundsilhuetten, med fickor att stoppa nödvändigheter i, och fickor att vila händerna i – på bekväm ”hänghöjd”. De stora knapparna fick förstås vara kvar, helst skulle de vara guldglimrande, och försedda med ett ankare.Den generösa kragen blev uppfälld till ett vindskydd.
När sen Yves Saint Laurent bestämde sig för att stå på egna ben i början av 1960-talet, så var han klok nog att satsa på ett skapande av kläder som kvinnor ville ha. Kläder som fungerade, och som visade att kvinnan var en självständig person och inget mesigt bihang. Igen blev det till att rota i herrgarderoben. Yves Saint Laurent tog sig också en ordentlig titt på vad folk redan hade på sig. Skepparkavajen var ett sådant plagg, som Yves Saint Laurent reintroducerade – med stor framgång.
Kommentera