Om det här med vikt

När man som jag arbetat med människors kroppar i snart 30 år blir jag lika trött varje gång jag hör en fullständigt normalt byggd person, tyvärr undantagsvis kvinnor, klaga över sin högst normal oförargliga kropp, som oftast fungerar alldeles utmärkt.

Jag har förundrats över detta under många år. Min dröm vore att rensa ut alla skumma självbilder som yr runt i de flestas hjärnor. För det första så är vi alla olika, vi har olika gener och förutsättningar, därför kan vi inte se ut som en stackars sönderbantad Victoria Beckham eller Madonna, som ju uppenbart verkar vara idealen av idag.

Ett kvinnoideal utan former är skumt eftersom de flesta av oss på ett eller annat sätt är begåvade med lite underhudsfett här och där. Idealet verkar vara ätstörning eller övertränad kropp som man sedan bygger om med hjälp av lite plastik kirurgi.

Det är ju synd att globaliseringen även skall bestämma hur vi ska se ut. Med det menar jag att allt ser mer eller mindre likadant ut vart man än kommer i världen, samma butiker, byggnader, restauranger och möbler, förödande för en varelse som människan. Där varje individ är unik.

De väninnor jag har som är supersmala, närmast beniga av naturen får skäll för att de är för smala och de lite mer fylliga damerna får bannor för att de är för tjocka – hur ska man vara egentligen, inget verkar ju duga, eller är det lusten att trycka ner sin nästa som tar överhanden? Självklart är det inte bra att vara för stor eller för tunn, om man är det av andra skäl än naturliga. Vid problem finns det bra hjälp att få om man är redo.

Jag menar, alla som ondgör sig över sin breda bak, gäddhänget, tjocka lår, för små bröst, dubbelhaka, feta mage, och så vidare måste sluta tjata om det. För det är naturligt att ha gäddhäng, bred bak, smala axlar och tjocka lår. Alla ser olika ut.

Flickor, tonåringar och kvinnor, ja alla av kvinnligt kön tjatar om sina påstådda tillkortakommanden. Dessa dumheter, eller snarare skeva självbilder kommer ju någonstans ifrån. Min erfarenhet är att det börjar tidigt. Ofta har någon närstående, tyvärr vanligtvis modern, kommenterat dotterns kropp eller sin egen kropp ur ett negativt perspektiv. Har det väl börjat så, så kommer det bara att fortsätta. Som barn suger man i sig allt som mamma och pappa säger, eftersom de är de naturliga förebilderna.

Många skyller på media, men jag vet inte riktigt om det är hela sanningen… Är man ordentligt grundad med ett dåligt självförtroende hemifrån, så kan det ju ligga något i det. Männen har klarat sig från detta på ett annat sätt, men tyvärr är det på gång även där.

Jag tror att man som vuxen skall tänka till både en och två gånger innan man dryftar sitt egna dåliga självförtroende inför en ung person. Trots allt är den vuxna personen fortfarande en förebild, även fast vi försöker göra allt för att det skall vara det ungdomliga som är måttstocken för våra liv.

Vikthetsen ligger vanligtvis inte hos det motsatta könet, utan hos det egna könet, något alla borde lägga bakom örat. Och om man råkar leva med en person som kommenterar ens kropp i nedlåtande ordalag, så är det fullt möjligt att packa sin väska och dra, för det finns nämligen 1000-tals människor där ute som inte har det problemet, att trycka ner sin nästa.

Jag förstår att det är jättejobbigt att gå upp i vikt snabbt, som efter en förlossning, depression eller sjukdom – och att göra sig av med övervikten är ännu jobbigare. Men det finns hjälp att få, det går att någorlunda återgå till sin gamla kroppsform.

Sedan ska vi inte glömma att kroppen är i ständig förändring. Och att bli med några extra kilon med åren kanske bara är bra. Glöm inte att rynkorna i fejan fylls i fint på ett naturligt sätt. Gravitationskraften härskar också över oss och det är bara att acceptera, vem bryr sig?

Den ut ammade bysten kan få sig en ny pushup behå och den bulliga hängmagen trakteras fint av en midjeformare.

Mitt eget förhållnings sätt till vikten är enkel. Min garderob består mest utav en massa gamla trasor från 1930-talet och framåt. Eftersom jag inte följer mode och trender på ett normalt sätt, utan klär mig i mina gamla paltor när de passar in i trenden. Så därför känns det extremt jobbigt för mig att ändra min stil. Många av mina plagg har jag haft i över 30 år, så att skilja mig från dem känns inte komfortabelt. Modet går ju runt hela tiden, så i min garderob kan man alltid finna det senaste, trots att plaggen kan vara upptill sjuttio år gamla. Detta innebär att alla kläder har en speciell storlek, så jag är tvungen att hålla mig till den, annars måste jag köpa nytt och det har jag varken råd, tid, intresse eller lust med. Lägger jag på mig några kilo och det händer ständigt, som hindrar mig att krypa ner i någon gammal 1950-tals klenod, så får jag väl skippa gräddsåser ett tag och tvinga ut hunden på några extra långa promenader.

Med detta vill jag säga: